Elvira Madigan – Ett Tragiskt Kärleksdrama i en Svunnen Tid – A Tragic Love Story in Times Passed

elvira_madigan_sixten_sparre

Elvira Madigan och Sixten Sparre – Sanningen om Kärleken, Dramat på Tåsinge och Myten om ‘Mordet’.

The Truth about their Love, the Drama on Taasinge and the ‘Murder’ Myth.

.

.

sixten_sparre_af_rossvik_elvira_madigan

Elvira Madigan hade en stor kärlek – Löjtnant Sixten Sparre

.

Elvira Madigan, Sixten Sparre och tragedin på Tåsinge ö. Parets tragiska och dramatiska kärlekshistoria har fångat våra känslor ända sedan dramat utspelade sig på den danska ön Tåsinge sommaren 1889. Detta är en ingående biografi om Elvira Madigan, aka Hedvig Jensen, och Sixten Sparre af Rossvik – deras liv, kärlek, kortvariga lycka och slutligen deras öde att dö tillsammans i en stor skog då verkligheten inte längre gick att fly ifrån.

.

Elvira Madigan, Sixten Sparre and their tragedy on Taasinge island. The couple’s tragic and dramatic love story has captured our emotions ever since the tragedy took place on the Danish island Taasinge in the summer of 1889. This the in-depth biography of Elvira Madigan, aka Hedvig Jensen and Sixten Sparre af Rossvik – their lives, love, short-lived happiness and finally their destiny to die together in a big forest when they could no longer hold back reality.

.

Read their story in English below the photographs and the story in Swedish, or go here:

English version: https://elviramadigansixtensparre.wordpress.com/2015/04/11/elvira-madigan-sixten-sparre/

.

.

Sista qväll’n, då vill jag minnas, Sol, då vill jag minnas dig

Tacksam för det ljus du lyste vänligt neder på min stig.

Blickande som du i qvällen, fridfull lägger jag mig ner

Och i vesterns aftonskymning endast österns gryning ser.

.

– Sixten Sparre

.

The last evening, I want to remember, Sun, then I want to remember you

Thankful for your light that so kindly brightened my path.

Like you, in the evening, peacefully I lie down

And in the Western sunset only the Eastern dawn I see.

.

–  Sixten Sparre

.

.

Myten om ‘Mordet’ på Tåsinge.

.

Först en kortfattad recension av Klas Grönqvists och Kathinka Lindhes böcker i ämnet. De hävdar att Elvira Madigan mördades och förleddes av Sixten Sparre utan att kunna framföra några som helst bevis för dessa och flera andra kontroversiella påståenden. Det är tragiskt när sensationalism och rena spekulationer väger tyngre än sanning, etik och saklighet – speciellt ifråga om grova anklagelser.

.

Odlarna av myten om ‘mordet’ på Tåsinge saknar alltid en viktig sak – bevis. De har inga. I sin iver att förtala Sixten Sparre och rättfärdiga sina böcker försöker de framföra sitt scenario som bygger på subjektiva gissningar, fantasier och spekulationer – liksom deras böcker.

.

Deras logik är; Sixten Sparre var fattig och skuldsatt,  alltså kunde han inte älska Elvira. Enligt dem är skuldsatta människor tydligen oförmögna att bli kära. Alla deras många kärleksbrev förstördes eftersom ingen hade ett intresse av att bevara bevisen för deras kärlek. Båda familjerna ville tysta ner skandalen, så nu är det därför fritt fram att hitta på egna sanningar.

.

Elvira var inte kär i Sixten, spekulerar Grönqvist. Hon var tydligen så trött på hans många brev och romantiska uppvaktning att hon skrev till honom i flera år, träffade honom i smyg, pantsatte sina smycken, packade sin koffert och smög iväg till honom i hemlighet, åkte till Danmark tillsammans med honom och lät sig frivilligt bli skjuten av honom i skogen. Hon trodde hon skulle bli gift, enligt dem, trots att hon innan hon rymde planerade sitt självmord, samt varnade för vad hon skulle göra i sitt avskedsbrev, skrivet innan hon rymde i maj 1889.

.

Revisionism för revisionismens egen skull kan inte rättfärdigas när den inte stöds av logik och det trovärdiga material som finns. Precis som med Jack Uppskäraren säljer nya teorier – oavsett hur långsökta – och det är troligen vad det handlar om här. Om man vill spekulera utan bevis kan man få författaren av Alice i Underlandet att bli Jack Uppskäraren, vilket framförts som förslag.

.

.

Den kände och älskade danske vismakaren och författaren Julius Strandberg – danskarnas motsvarighet till vår Lindström Saxon – sade i sin vackra skillingsvise ‘Det var i Taasinges skønne Egne’ om kærlighedsdramat redan 1889 att man inte visste vem som sköt Elvira, så detta förstod de flesta redan då. Man ville undvika risken att den älskade cirkusartisten Elvira blev begravd utanför kyrkogårdsmuren – som självmördare ofta blev – så man skyllde på dragonlöjtnanten. Det var ju bekvämt, men var det sanningen? Sannolikt inte, som vi skall se längre fram. Hade de bevis för påståendet? Definitivt inte.

.

Spår efter avfyrning av handeldvapen kunde inte säkras på den tiden. Med andra ord, det var omöjligt då att kriminaltekniskt fastställa huruvida Elvira hade avfyrat ett vapen eller inte. Dessutom behandlades ärendet aldrig som ett brottsfall och ingen obduktion gjordes. De undersöktes bara hastigt och lades direkt i kistor i skogen. Dödsplatsen var aldrig ens avspärrad utan journalister och andra kunde fritt vandra omkring i direkt närhet av kropparna.

.

Det är därför vi har ett mycket viktigt vittne som talade om hur Elvira faktiskt låg – samma vittne som skrev ner Elviras självmordsdikt som återfanns på dödsplatsen. Generellt sköttes ärendet skandalöst dåligt. Endast en ofullständig förteckning över Sixten Sparres tillhörigheter i Svendborg upprättades, och revolvern och ammunitionsasken försvann genast spårlöst.

.

Elvira skrev en självmordsdikt i skogen innan hon dog, på det smörgåspapper som deras sista måltid legat i. Den bevisar att Elvira deltog aktivt i självmorden. Att hon skulle ha blivit mördad får anses som direkt uteslutet. Mer om självmorden längre fram.

.

Grönqvist hittar på att Sixten var mentalsjuk och ställer egen diagnos. Märkligt, eftersom han inte är psykiater, saknar kompetens och aldrig träffat honom. Han använder hans fars brev – en man utan utbildning och kompetens på området psykologi – som han skrev kort tid efter sonens död då han var förvirrad efter vad som hänt och sörjde.

.

Rädslan för att sonens kropp fortfarande skulle kunna komma att användas i medicinskt syfte fanns säkert. På den tiden kunde utländska medborgare som begått självmord i Danmark få sina kroppar beslagtagna av medicinska instutitioner. Enda sättet att helt undvika detta öde var att hävda sinnesförvirring/ mentalsjukdom. Detta gjordes även i fallet kronprins Rudolf av Österrike för att kunna begrava honom i kyrkan. Pappan var helt enkelt rädd.

.

Sixtens far skrev efter självmordet att Sixten hade förändrats, men han skrev också i samma brev att han varit olycklig i sitt äktenskap. Detta var ett arrangerat äktenskap med en kvinna han var inkompatibel med, som han inte såg någon väg ut ur. Detta förklarar med all sannolikhet den förändring fadern noterat, och att Sixten på slutet blivit ”svärmisk” till lynnet. De allra sista åren gjorde hans tomma äktenskap att han inte längre engagerade sig utan letade efter en väg bort. Han var därför mycket mottaglig för Elviras påverkan när de träffades.

.

elvira_madigan_sixten_sparre 2

Sixten Sparre och Elvira Madigan.

.

Laura Olsens hämndlystna, hätska och förvirrade brev till tidningen Politiken strax efter Elviras död innehåller påvisbara lögner och saknar därför bevisvärde. Hennes motiv gör att hon saknar trovärdighet. Hon ville återupprätta dotterns heder och tillfoga Sixten Sparre skada. Detta var motivet för brevet, vilket gör henne starkt fientlig. Mycket är dessutom hörsägen.

.

Sixten Sparre kallade sig aldrig greve, vilket Klas Grönqvist påstår i sin bok, trots att han måste ha känt till att under de domarförhör som hölls med föreståndarna för de hotell och pensionat de besökt hade alla sagt att han kallat sig Löjtnant Sparre. Ingen av dem nämner ordet greve.

.

En tidning som direkt citerade gästboken rapporterade att han på Hotell Svendborg skrivit sig som Löjtnant S. Sparre. På hans visitkort stod det också Löjtnant S. Sparre – INTE greve. Grönqvist ignorerar allt detta och nämner inte ens domarförhören utan väljer att förlita sig på någon artikel i sensationspressen. På den tiden vore det ett grovt övertramp att använda en adlig titel man inte hade rätt till – något som han heller aldrig gjorde.

.

Grönqvist fantiserar att Sixten var påverkad av en bok som det inte finns några som helst bevis för att han ens läst. Ett rent påhitt, alltså. Inom litteratur, dramatik och film går det alltid att hitta en liknande självmordshistoria om man letar. Att utan några som helst bevis påstå att en romanfigur som inte har ett dugg med Sixten Sparre att göra präglat Sixtens handlingar, och försöka påskina att han därför inte skulle ha haft känslor för Elvira, är direkt oetiskt och ett förfärande dåligt och billigt förfaringssätt.

.

Grönqvist har en disclaimer allra sist i sin bok där han medger att det mesta är spekulation. Detta efter att dessförinnan ha kallat Sixten mördare och mentalsjuk sida upp och sida ner i boken. Grönqvists bok är ett rent hopkok av påhitt och fantasier. Han rapporterar från sängkammaren att Sixten nog bara brydde sig om sin egen njutning – inte Elviras. Man undrar vilket arkiv han varit i för att få tag på dessa ‘fakta’. Skamlöst hittar han på ett scenario byggt helt på luftslott. Slutsatsen är att Grönqvist är mer intresserad av ett karaktärsmord på Sixten Sparre än av respekt för sanningen och ett etiskt förhållningssätt.

.

.

Kathinka Lindhes bok kan enbart ses som skönlitteratur. Pärlor i stil med ”Jag vet nog jag, Sixten, mej lurar du inte!”, återkommer frikostligt. Hon låtsas vara Luitgard i boken och skriver hennes ‘dagbok’ i första person singularis, vilket misslett många att tro att det är Luitgards dagboksanteckningar eftersom hon är en släkting, istället för bara fritt uppdiktat material – vilket hon bara i slutet av boken medger att det är. Hon försöker påskina att det bara var Sixtens fel att han blev skuldsatt – någonting som det inte presenteras något bevis för alls. Tvärtom – Luitgards spenderande redogörs det inte för, inte heller deras gemensamma utgifter. Hon framställs som ett helgon.

.

Lindhe är bitter på sin f.d. man som var otrogen och det gav henne idén till boken, vilket framkommer i den. Hon verkar förväxla honom med Sixten Sparre, som får klä skott.

.

.

Nu till första början, en höstdag 1854…

.

.

Den Tragiska Kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Löjtnant Sixten Sparre af Rossvik

.

.

Den svenske adelsmannen, Dragonlöjtnant och förste Adjutant vid Kungliga Skånska Dragonregementet Bengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik, var av en mycket gammal och förnäm svensk adelssläkt, en av de äldsta i Sverige.

.

Sixten Sparre var född i Malmö den 27 september 1854 som äldste son till kammarherren Sigge Sparre af Rossvik, född Gabriel Gerhard Sigge Sparre af Rossvik 1819 – 1897, och hans hustru Adéle Sparre af Rossvik, född Adelaide Virginia Peyron, då kallad Adéle Peyron, 1831 – 1909. De fick fyra barn; Sixten Sparre, Edvard Sparre, Bibi Sparre och Sigrid Sparre.

.

Som sexåring flyttade Sixten med familjen till det gamla slottet i Bjärka Säby, utanför Linköping. Där växte han upp i en idyllisk miljö på landet bland gröna hagar, blommande ängar och lummiga ekdungar, intill en vacker sjö. Här vaknade tidigt hans kärlek till natur, djur, romantik och poesi. När han var 17 år flyttade familjen så till den eleganta militärstaden Kristianstad, då Christianstad, 1871.

.

.

Som 19-åring, år 1873, anslöt sig Sixten Sparre som volontär vid kavalleriet i Kungliga Skånska Dragonregementet i Kristianstad. Han älskade ridning, vilket han excellerade i. På den tiden bestod ca 70% av officerarna vid Skånska Dragonregementet av adelsmän.

.

Sixten antogs som elev vid Krigsskolan Karlberg, då även kallad Kungliga Krigsakademien, numera Militärhögskolan Karlberg, i Stockholm, för att utbildas till officer. Han tog sin officersexamen 1876. Löjtnants grad fick han 1887. Han arbetade tidvis som lärare på Kavalleriskolan vid Krigsskolan i Stockholm, och han var en prickfri militär enlig Krigsarkivet i Stockholm.

.

.

.

elvira_madigan_bilder_photos_sixten_sparre_cirkus_grav_grave_lindanserska_pictures_karlekshistoria_love_story

En sista bild av en Cirkusprinsessa. Elvira Madigan på ett fotografi, april 1889. En romantisk, känslofull ung kvinna med anlag för depression – cirkusartist, lindanserska, konstryttarinna och dansös hos cirkus Madigan. Hennes tragiska kärlekshistoria med Sixten Sparre skulle föra dem båda in i döden. Hon dog bredvid mannen hon älskade men inte kunde få – en handling inspirerad av baronessan Vetseras och kronprins Rudolfs självmord och dramatiska öde som hon nyligen hade prisat som ”synnerligen lyckligt”, enligt modern i juni 1889.

.

A last photo of a Circus Princess. Elvira Madigan in a photograph from 1889. A romantic, emotional young woman prone to depression – circus artist, slack line walker, trick rider and dancer at circus Madigan. Her tragic love story with Sixten Sparre would end in their death. She died next to the man she loved but could not have – an act inspired by baroness Vetsera’s and crown prince Rudolf’s suicide and dramatic fate which she had recently praised as ”very fortunate”, according to her mother in June 1889.

.

.

.

elvira madigan and gisella 1886

Elvira Madigan med sin ‘styvsyster’ Gisella. Båda uppträdde på Cirkus Varieté, ofta tillsammans. Elvira dog tragiskt bredvid mannen hon älskade men inte kunde få. Hon blev 21 år.

Elvira Madigan with her ‘stepsister’ Gisella. Both performed at the Circus Varieté, often together. Elvira died tragically next to the man she loved but could not have. She was 21 years old.

.

.

sixten sparre af rossvik militäruniform 1

Elvira Madigans kärlek, Löjtnant Sixten Sparre vid Skånska Dragonregementet. Deras kärlekstragedi och sorgliga romans lever kvar i folks minne.

Elvira Madigan’s love, Lieutenant Sixten Sparre at the Scanian Dragoon Regiment. Their love tragedy and sad romance lives on in people’s memories.

.

.

elvira madigan ung flicka

Elvira Madigan, lindanserska. Som tonåring på slak lina, hennes specialité på cirkus.

Elvira Madigan, ropewalker. As a teenager on the slack rope, her speciality at the circus.

.

.

elvira_madigan_sixten_sparre_skanska_dragonregementet_lojtnant_lieutenant

Elvira Madigans Löjtnant Sixten Sparre vid Skånska Dragonregementet – adelsman, officer och poet.

Elvira Madigan’s Lieutenant Sixten Sparre at the Scanian Dragoon Regiment – nobleman, officer and poet.

.

.

Sixten Sparre var en mycket passionerad, romantisk och intensiv man. Han var naturlig och spontan, lite okonventionell och något av en drömmare. Han var en god och mycket omtyckt vän som saknade högmod, arrogans och tillkonstling och han hade ett gott ord för alla – även för dem från lägre samhällsklasser, vilka han aldrig ignorerade. Han ömmade för de fattiga och olycksdrabbade, och de figurerar ofta i hans poesi.

.

Detta gör honom inte mentalsjuk, som Grönqvist otroligt nog påstår, det gör honom till en man med empati och medkänsla, trots hans privilegierade bakgrund. Klasskillnaderna var enorma vid denna tid och det rådde svår och utbredd fattigdom under industrialismens genombrottstid – något som Sixten lagt märke till.

.

.

Sixten var ibland sorgmodig och nostalgisk, och ett vemod och tungt hjärta framträder i hans dikter, men även ett hopp och en längtan efter något ljusare — efter lyckan.

.

Det finns inga som helst negativa historier om Sixten Sparre. Trots att amatörhistorikerna grävt noga har inte ett enda brev, vittnesmål eller berättelse av någon överhuvudtaget som visar på ett utsvävande eller ansvarslöst liv kommit fram. Sixten tycks ha skött sig väl, både privat som man och professionellt, som yrkesmilitär och journalist.

.

Hans syn på kvinnor framträder i hans diktning där de alltid framställs mycket ömsint, kärleksfullt, mjukt och medlidsamt. Fattiga kvinnor har en framträdande roll, liksom kvinnor som bär på ett vemod och en längtan.

.

Sixten var anspråkslös men kunde tycka om en trevlig kväll i goda vänners lag. Han var van vid att inte ha mycket pengar men hade alltid klarat sig själv ändå. Han var en komplex man som värdesatte tradition och sitt militära yrkesliv, men han hade också en inre längtan – en artistisk, poetisk sida.

.

.

elvira madigan kong christian guldkors gold cross

En stolt Elvira Madigan med det guldkors hon fick av kung Christian IX av Danmark efter hennes strålande cirkusföreställning för honom på Tivoli, 1886. Guldkorset var hennes käraste ägodel och representerade hennes livs lyckigaste tid. Hon älskade att låta sig fotograferas med korset väl synligt på bröstet. Elvira var en firad lindanserska och konstryttarinna, berömd för sin skönhet och konstnärliga och tekniska begåvning på den slaka linan och hästryggen.

.

A proud Elvira Madigan with the golden cross that King Christian IX  of Denmark gave her after her wonderful circus performance for him at the Tivoli Gardens in 1886. It was her most treasured possession and represented the happiest time in her life. She loved to be photographed with the cross prominently displayed on her chest. Elvira was a celebrated circus artist, trick rider and slackwire walker, famous for her beauty and her artistic and technical skills on the slack rope and the horseback.

.

.

.

elvira madigan sixten sparre lojtnant skanska dragonregementet

Elvira Madigan, cirkusprinsessa, mannen hon älskade, Löjtnant Sixten Sparre af Rossvik, här i paraduniform. Elvira Madigan, the man she loved, Lieutenant Sixten Sparre af Rossvik, here in parade uniform.

.

.

elvira madigan hedvig jensen cirkus artist lindanserska sixten sparre bilder photos fotografi

Konstryttarinnan och lindanserskan på cirkus Madigan, cirkusprinsessan Elvira Madigan, Sixten Sparres käresta.

Circus princess Elvira Madigan, the love of Sixten Sparre, trick rider and slack rope walker at circus Madigan.

.

.

.

östergatan 1864 st petri gamla klocktornet

Sixtens första hem, Östergatan i Malmö, intill Sankt Petri kyrka. Här föddes han i ett av husen intill kyrkan, 1854. Foto från 1864.

Sixten’s first home, Östergatan in Malmö, right next to S:t Petri church. Here he was born in 1854, in one of the houses next to the church. Photo from 1864.

.

.

sixten sparre barn 1

Sixten Sparre som barn, en söt liten pojke med ett skälmskt, spjuveraktigt leende. Han var alltid livfull och hade nog ett och annat litet hyss på sitt samvete som ung pojke.

Sixten Sparre as a child, a cute little boy with a mischievous, naughty smile. He was always vivacious, and he probably had a little mischief on his conscience as a young boy.

.

.

sigge gabriel gerhard sparre af rossvik sixten son

Adelsman, kammarherren Gabriel Gerhard Sigge Sparre af Rossvik med sin äldste son Sixten, 1860. Sixten var äldsta barnet i en syskonskara om fyra barn – två söner och två döttrar.

Nobleman Gabriel Gerhard Sigge Sparre af Rossvik with his eldest son, Sixten, in 1860. Sixten was the eldest child among four siblings – two sons and two daughters.

.

.

adele_adelaide_peyron_sparre_bibi_sigrid

Adelaide, kallad Adéle, Virginia Peyron, Sixtens eleganta, blåblodiga mor med hans två systrar, Bibi och Sigrid, 1860.

Adelaide, called Adéle, Virginia Peyron. Sixten’s elegant, blue-blooded mother with his two sisters, Bibi and Sigrid in 1860.

.

.

bjärka säby 1912

Bjärka Säby, gamla slottet intill en vacker sjö där Sixten Sparre växte upp. Fotografi från ca 1912.

Bjärka Säby, the old castle next to a beautiful lake where Sixten Sparre grew up. Photo from ca 1912.

.

.

bjärka säby old castle 1

Bjärka Säby gamla slottet, Sixtens hem.

Bjärka Säby old castle, Sixten’s home.

.

bjärka säby nature 2

Det romantiska landskapet intill Bjärka Säby gamla slottet och sjön Stora Rängen där Sixten växte upp. I ett underbart pastoralt landskap med blomsterängar, gröna hagar, ekdungar och en vacker sjö formades tidigt Sixtens kärlek och intresse för natur, djur och poesi. Naturen inspirerade till romantik.

The romantic countryside at Bjärka Säby old castle and the lake Stora Rängen where Sixten grew up. In a wonderful pastoral landscape with flower meadows, green pastures, oak trees and a beautiful lake, Sixten’s love and interest in nature, animals and poetry was formed early. The nature inspired romance.

.

.

.

sixten_sparre 1877

Sixten Sparre 1877. Han var 23 år.

Sixten Sparre 1877. He was 23 years old.

.

.

karlberg military academy militärhögskolan 1

Karlberg, Militärhögskolan i Stockholm, tidigare Krigsskolan eller Kungliga Krigsakademien, är en av Försvarsmaktens två skolor som bedriver officersutbildning. Skolan är förlagd till Karlbergs Slott. På Karlbergs slott organiserades 1792 Kungliga Krigsakademien för officersutbildning av kadetter från armén och flottan. Sjökadetternas utbildning flyttades 1868 från Karlberg, som då blev Kungliga Krigsskolan. Den är världens äldsta militärakademi med obruten utbildning på samma plats i mer än 200 år.

.

The Military Academy in Stockholm, previously the War School or Royal War Academy, is one of two schools at the Armed Forces that provide military officer training. The school is situated at Karlberg’s Castle. From 1792, there has been organized education for cadets from the army and the navy.  In 1868, the navy cadet training moved and it was turned into The Royal War School. It is the oldest military academy in the world with training at one place, for more than 200 years.

.

.

.

Karlbergs_slott_N

Karlberg Krigsskolan, nuvarande Militärhögskolan i Stockholm, där Sixten Sparre blev officer 1876 och senare arbetade som lärare vid Kavalleriskolan.

Karlberg Castle, The Military Academy in Stockholm, previously called the War School and the Royal War Academy, where Sixten Sparre became an officer in 1876 and later worked as a teacher at the Cavalry school.

.

.

karlberg slottspark dianatempel

Sixten var intresserad av grekisk och romersk mytolog och arkitektur, så han beundrade säkert detta vackra tempel i slottsparken vid Karlbergs Militärhögskola i Stockholm, då kallad Krigsskolan, där han ofta befann sig.

Sixten was interested in Greek and Roman mythology and architecture, so he certainly admired this beautiful temple in the castle park at Karlberg Military Academy, where he spent a consderably amount of his time.

.

.

.

karlberg_krigsskolan_examensbetyg_officersexamen_1876

Sixtens examensbetyg och officersexamen från Krigsskolan Karlberg, 1876. En ny officer. Hans stora passion var alltid ridning.

Sixten’s degree and graduation from Karlberg, The War School, in 1876. A new officer. His great passion was always riding.

.

.

.

ljungbyhed sixten sparre skånska dragonregementet 1881

Sixten Sparre, ca 1881, tillsammans med officerare vid Kungliga Skånska Dragonregementet på deras militära träningsläger i Ljungbyhed. Här träffades Elvira Madigan och Sixten Sparre i hemlighet och använde en poppel som sin hemliga brevlåda.

.

Sixten Sparre ca 1881, among officer colleagues at the Royal Scanian Dragoon Regiment in their training camp at the military base in Ljungbyhed. Here, Elvira Madigan and Sixten Sparre met in secret and used an old poplar tree as their secret mail box.

.

.

ljungbyhed sixten sparre löjtnant befäl över skvadron detalj

Löjtnant Sixten Sparre för befäl över sina mannar i sin skvadron vid Skånska Dragonregementet i Ljungbyhed, ca 1888.

Lieutenant Sixten Sparre in charge of his squadron at the Scanian Dragoon Regiment in Ljungbyhed, ca 1888

.

.

sixten sparre med kamrater skånska dragonregementet kavalleriofficer

Elvira Madigans Löjtnant Sixten Sparre, här med andra officerare vid Kungliga Skånska Dragonregementet. Sixten i bakre raden, i mitten. Deras tragiska kärlekshistoria och romans fortsätter att beröra.

Elvira Madigan’s Lieutenant Sixten Sparre, here with other officers at the Royal Scanian Dragoon Regiment. Sixten in the back row, in the middle. Their tragic love story and romance continues to move us.

.

.

.

Sixten var en begåvad skribent och journalist som skrev för flera olika tidningar och tidskrifter vid sidan av sin tjänst som kavalleriofficer. Han skrev nostalgisk, känslofull och romantisk poesi och recenserade teaterföreställningar. Han var mycket intresserad av kultur, konst, historia, litteratur, poesi, natur, djur, teater, ridning, resor och arkitektur. Eftersom han var yrkesmilitär var han även intresserad av militära ting och han ägde fyra gevär, 10 revolvrar och pistoler, fyra sablar och fyra värjor.

.

Hans vackra och romantiska bok – en diktsamling kallad ‘I Bunden Form’ – utgavs 1887, endast två år före hans död, på Gleerups i Lund. Fina dikter och som kan nämnas är Brudbuketten, Älskad, Hvila, I Solnedgången, Två Rosenknoppar, Hjertehemlighet, Konstnären, Innan första Balen och Ett litet Godt Humör.

.

Diktsamlingen kan ses som en liten bok om kärlek, eftersom kärleken genomsyrar den. Hade han levt längre kunde han mycket väl ha skrivit flera liknande böcker. Han hade ett stort intresse för litteratur och lyrik, och böcker om kärlek stod säkert högt på hans lista.

.

.

.

i bunden form sixten sparre dikter

.

.

victorian_desk_sherlock_holmes_watson_library_study

Ett viktoriansk arbetsrum eller bibliotek med sekretär. Sixten skrev tidningsartiklar och poesi. Han skrev regelbundet för Nyaste Kristianstadsbladet och den nymodiga svenska veckotidningen Figaro.

A Victorian study or library with a writing desk. Sixten wrote newspaper articles and poetry. He regularly wrote for the newspaper Nyaste Kristianstadsbladet and the avantgarde Swedish magazine Figaro.

.

.

victorian_grave_grav_graveyard_churchyard_cemetery_kyrkogard_viktoriansk_sea_drawing_romantic_tombstone_headstone

.

Älskad

.

Öfver kyrkogården hvilar
Qvällens frid;
Kors och vårdar hålla trogen
Vakt i skymningstid.

.

Ned åt gången styr en flicka
Tysta fjät,
Hjertat klappar högt och tinning
Bultar feberhet.

.

Spejande åt sidor alla
Blicken far:
Ensam vill i dödens gårdar
Flickan dröja qvar.

.

Allt är tyst; hon ensam gästar
Dödens tjäll,
Skymtar nära gången griften,
Som hon sökt i qväll.

.

Mullen kastades i middags
Deruppå;
Kransar, blommor derutöfver
Skönt ett täcke slå.

.

Öfver mullen ner hon sjunker
Och ur barm
Snyftande hon drar en blomma,
Liten blomma varm.

.

Sista helsning! Verlden vet ej
Derutaf,
Känner inte liten flicka,
Gråtande vid graf.

.

Han, som gick, men aldrig kommer
Mer igen, –
Kanske ser hur ögon tåras,
Sörja gången vän.

.

”Älskling! hviskar öfver mullen
Liten mund,
Ger åt älskad grift en afskeds-
Kyss i nattlig stund. —

.

Morgonsol på kyrkogården
Lyste klar;
På en graf bland friska kransar
Låg en näsduk qvar.

.

Sixten Sparre

.

.

sixten_sparre_signatur_signature_namnteckning

.

.

Hvad bryr kritiken mig, min vän, jag bara skrattar.

Jag går rätt fram min stig och tror på vad jag fattar.

Men faller skymning på, ej mulnar pannan då:

Jag endast lyrans strängar rör och genast blir vid godt humör.

.

– Sixten Sparre

.

.

.

skanska_dragonregementet_dragonfana_k_6_fana_flagga_baner_banner_standar

Dragonkompanifana vid Skånska Dragonregementet under Karl XII:s regering, eventuellt det år 1700 uppsatta regementet. Dragonfanan tillhör den svit om livfana och sju kompanifanor som 1716 utfördes av Johan Wijkman för Skånska Ståndsdragonregementet. Denna fana är gjord av gul sidendamast. Silver och röd tunga. Silkefrans.

This banner was used by the Royal Scanian Dragoon Regiment during Karl XII era, probably by the regiment established in 1700. The dragoon banner is part of a set consisting of life banner and seven company banners that were made in 1716 for the Scanian Rank Regiment. It is made of yellow silk damask. The tongue is silver and red. Silk fringes.

.

.

.

sixten sparre 1

Sixten Sparre med sin fru Luitgard Sparre, född Luitgard Adlercreutz, på hennes systers bröllop, 1883. De stod knappt ut med varandra. Elvira Madigan var inte orsaken utan resultatet av någonting. Deras äktenskap var sedan länge över när han mötte Elvira. De fortsatte för formens skull, som brukligt var i olyckliga äktenskap under 1800-talet – ända tills det inte längre gick.

.

Sixten Sparre with his wife Luitgard Sparre, born Luitgard Adlercreutz, at her sister’s wedding in 1883. They could barely stand each other. Elvira Madigan was not the cause but the effect of something. Their marriage was over long before he met Elvira. They continued for the sake of propriety, as was the norm in unhappy marriages during the 19th century – until it was no longer possible.

.

.

.

Sixten Sparres äktenskap varade i verkligheten bara i några få år – sedan endast på pappret. Han hade gift sig med adelskvinnan Luitgard Adlercreutz, ibland felaktigt titulerad ‘grevinna’, vilket hon inte var. Hon kallades Lycka. De hade gift sig i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad år 1880 när Sixten var 26 år, och fått två barn, Erik och Märta, födda 1881 och 1882. Emellertid var äktenskapet arrangerat, vilket var tradition och gammal sed inom överklassen vid den tiden – med lite hänsyn till kompatibilitet och känslor.

.

Kvinnan han gift sig med visade sig vara hans raka motsats, vilket han snart blev varse efter de första årens äktenskap. Hennes colombianske far var ökänd för sitt hetsiga, argsinta humör, ett karaktärsdrag som troligen gick i arv till dottern men som noga doldes för Sixten tills efter bröllopet. Efter Sixtens död skickade hon blommor till hans begravning på Tåsinge för att hålla skenet uppe, medan hon privat stack ut hans ögon på fotografier med en nål.

.

Hennes familj var inte så välbeställd som ryktet sade, så Sixten fick bära sin del av bördan av deras livsstil, som till sist blev för mycket för någon med hans anspråkslösa inkomster.

.

Luitgard avskydde hans skrivande och poesi, vilket var en viktig del av hans liv som hon inte förstod sig på. Han tyckte troligtvis att hon var småsint, tråkig och i avsaknad av fantasi, kulturella intressen och esprit. Han blev mer och mer olycklig i sitt kalla, känslolösa äktenskap och han kände ingen samhörighet med sin fru. Sixtens far skrev i ett brev att hans son var olycklig i sitt äktenskap.

.

.

sixten_sparre_elvira_madigan_skanska_dragonregementet_lojtnant_lieutenant

Sixten Sparre 1887. Han hade sannolikt redan träffat Elvira Madigan då vittnen som var i Elviras hotellrum i Svendborg efter hennes död såg brev och dikter som Sixten skrivit till henne vilka var av äldre datum.

Sixten Sparre 1887. He had almost certainly already met Elvira Madigan. Witnesses who were in Elvira’s hotel room in Svendborg after her death saw letters and poems that Sixten had written to her which were older.

.

.

.

Sixtens val av livspartner skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag som till sist skulle komma att kosta honom livet. På den tiden skilde man sig helt enkelt inte, oavsett hur olycklig man var i äktenskapet. De allra sista åren tappade Sixten helt lusten och hoppet om sitt äktenskap och blev svärmisk, rastlös, sökande och slutligen ödesdigert förälskad i Elvira – en kvinna som var fruns raka motsats.

.

.

De sista åren var Sixten skuldsatt, men varför har aldrig kunnat förklaras tillfredsställande eftersom han alltid skött sin egen ekonomi tidigare. Att ett kostsamt familjeliv med en kravfull kvinna kunde bidra till hans dåliga ekonomi måste anses ganska uppenbart då han hade en modest inkomst.

.

Eftersom mannen vid denna tid bar fullt ansvar för ekonomin var det enbart han som blev skuldsatt – inte frun – även om hon och deras gemensamma livsföring var den bakomliggande orsaken.

.

Sixtens och Luitgards liv i en elegant, stor våning med åtta rum i ett förnämt område i Kristianstad, dyrbara, påkostade kläder av sammet, siden, spetsar och pälsar, hattar, skor, smycken, tungt och dyrbart möblerade rum, silver, konst, tjänstefolk och eleganta middagar för societén som hans fru förväntade sig, var mer än vad hans anspråkslösa ekonomi kunde bära i längden. Familjen levde över sina tillgångar de sista åren.

.

.

luitgard_sparre_luitgard_adlercreutz_fru

Luitgard Sparre, Sixten Sparres fru, född Luitgard Adlercreutz. Ca 20 år, i en klänning med något dålig passform. Hennes familj var inte alls så välbeställd som ryktet ibland gjort gällande. Sixten fick bära sin del av bördan av deras gemensamma livsföring som till sist försatte honom i skuld. Mannen bar ensam ansvar för ekonomin och han var den som blev skuldsatt – inte frun. Hans skulder visar dock bara en sida – inte deras gemensamma, fullständiga utgifter.

.

Hur mycket Luitgard spenderade förblir dolt. Som gift och hustru till Sixten Sparre tyckte hon om att lägga pengar på utseende och kläder, umgås med adeln och socialisera i hemmet, en börda för en man med anspråkslös inkomst. En överlastad, stor våning var säkerligen inte Sixtens idé, okonventionell som han var i motsats till hustrun, som ville upprätthålla ett sken av välstånd. Under viktoriansk tid var hemmet kvinnans obestridda domän och hon hade stort inflytande över det.

.

.

Luitgard Sparre, Sixten Sparre’s wife, born Luitgard Adlercreutz. Ca 20 years old, in a dress of somewhat poor fit. Her family was not as well-off as a rumour sometimes claimed. Sixten had to take on his part of the burden of their lifestyle, which would put him in debt. The husband had the sole responsibility for the family economy. He was the one who became in debt – not his wife. However, his debts tell only one part of the story – not all their common expenses.

.

How much Luitgard spent remains hidden. When married, she liked to spend money on her looks and attire, and socialize at home with the nobility, a burden for any man with a modest income. An ostentatious, grand apartment was almost certainly not Sixten’s idea as he was unconventional, unlike his wife who wanted to keep up appearances. In Victorian times, the home was the woman’s undisputed domain and she had great influence over it.

.

.

.

.

sixten sparre early 1880s

Sixten Sparre sittandes i främre raden med sin fru Luitgard Sparre, född Luitgard Adlercreutz, på höger sida. Tidigt 1880-tal.

Sixten Sparre sitting in the front row with his wife Luitgard Sparre, born Luitgard Adlercreutz, on his right-hand side. Early 1880’s.

.

.

.

kristianstad västra storgatan vid gjuteribron

Västra Storgatan där Sixten och hans fru bodde i huset på höger sida, på hörnan, på andra våningen. Här höll de eleganta middagar för herrskapsfolk med levande ljus i fönstren.

Västra Storgatan where Sixten and his wife lived in the house on the right-hand side, on the corner, on the second floor. Here, they would host elegant dinner parties for the nobility. There would be lit candles in the windows.

.

.

kristianstad västra storgatan ca 1905

Västra Storgatan, i Christianstad. Detta var en elegant gata även då Elvira Madigan och Sixten Sparre levde. Ca 1903.

Västra Storgatan in Christianstad. This was an elegant street also when Elvira Madigan and Sixten Sparre lived. Ca 1903.

.

.

klunkehjemmet salongen

Klunkehjemmet i Köpenhamn. En fin salong i ett överklasshem under senare hälften av 1800-talet, så som de ofta tedde sig på Elvira Madigans och Sixten Sparres tid. Där fanns många draperier och gardiner i silke, sammet och spets, äkta mattor, nätta fåtöljer och soffor, små skrivbord, förgyllda pendyler, konst som t.ex. skulpturer i brons, figuriner, statyer, porträtt och oljemålningar, piedestaler med palmer, eleganta lampetter på väggarna och takkronor som glittrade i ett mjukt flämtande gasljus och många små sidobord och vitrinskåp med dekorativa prydnadssaker såsom silverföremål, porslinsfiguriner, statyetter, inramade fotografier och familjeporträtt, och souvenirer från resor utomlands som inspirerade till god konversation. Exotiska föremål uppskattades, t.ex. japanska solfjädrar av siden och papper och kinesiska skärmar och rumsavskiljare.

.

An upper class drawing room, or salon, ca 1880s, the way they often looked during the days of Elvira Madigan and Sixten Sparre.There would be lots of drapes and curtains of silk, velvet and lace, rugs, carpets, elegant armchairs and settees, small writing desks, gilded ornamental clocks, art such as bronze sculptures, statues, porcelain figurines and oil paintings, flower stands, palms on pedestals, elegant ceiling and wall chandeliers glittering in the soft flickering of the gaslight and many little side tables and glass cabinets with lots of decorative objects such as silver trinkets, framed photographs and family portraits, and souvenirs from travels abroad that would inspire good conversations. Exotic objects were appreciated, for example Japanese silk and paper fans and Chinese screens and room partitioners.

.

.

.

När Cirkus Varieté, också kallad Cirkus John Madigan eller Cirkus Madigan, var på turné besökte Sixten en föreställning. Han tyckte det kunde vara trevligt med lite cirkusunderhållning. Han skrev också en dikt kallad ‘Cirkus, Cirkus!’. Han tyckte om att se och recensera teaterpjäser och han hade ett intresse för all slags konst och kultur. Att gå på cirkus var ett vanligt och omtyckt fritidsnöje vid denna tid och cirkus upplevde sin gyllene tidsålder under slutet av 1800-talet. Då han för första gången såg Elvira uppträda blev han mycket förälskad.

.

Änglalik, svävade hon ovanför honom till synes utan ansträngning – dansande, jonglerande och poserande på den tunna ståltrådslinan med ett svalt litet leende på läpparna. Hennes eleganta, graciösa och feminina cirkusnummer iförd glimrande vit, åtsittande dräkt, med det mycket långa, blonda, gyllene håret som Sixten var speciellt förtjust i, mjukt fallande som månstrålar långt ner till midjan, det söta ansiktet, den välsvarvade figuren som vore den mejslad i skimrande vit marmor, de långa benen, åskmolnsblå ögonen och den pärlemorsvita hyn gjorde många manliga åskådare väldigt betagna i henne.

.

.

Sakta och förföriskt böjde sig Elvira längre och längre bakåt på linan. Hennes hår smekte hennes kinder och axlar och föll snart nedåt i en böljande kaskad, som en lång, gyllene silkesgardin. Snart stod hon i perfekt brygga på linan. Hennes vita dräkt skimrade ikapp med håret och hennes ljusa hy i det mjuka ljuset av fotogenlamporna.

.

Sixten blev helt förtrollad av henne. Hans intensiva, eldiga och romantiska fantasi inspirerades storligen och han gick nu på cirkusens föreställningar så fort han hade möjlighet så han kunde se henne uppträda igen. Elvira hade värme, mjukhet, livfullhet och femininitet –  allt han längtade efter.

.

.

De träffades, och Elvira som i en tidningsartikel uttryckt sitt missnöje med en enkel publik och med att kastas ”mitt in i ett skrålande marknadsgyckel på föreställningar i landsorten”, och sin glädje över att uppträda på ”sköna, härliga ställen som Tivoli i Köpenhamn”, tjusades av den elegante, bildade och intensive adelsmannen som visade henne sådan uppskattning. Sixten var yrkesmilitären som i hemlighet längtade efter ett konstnärsliv, och Elvira representerade allt det han kände sig dragen till.

.

.

.

new_ciniselli_circus_st_petersburg_russia_saint_sankt_1878

Nya Ciniselli Cirkusen i Sankt Petersburg, Ryssland, där Elvira gjorde sin debut som lindansös på slak lina när hon var 11 år, 1879. Denna litografi är från 1878. Hon var även en skicklig dansös och konstryttarinna. Hon började på hästryggen och specialiserade sig gradvis som lindanserska. Inredningen på Cirkus Ciniselli var luxuös. Fåtöljernas djupröda sammet kompletterades av guld, speglar och kristallkronor. Kupolen täcktes av en duk med blomstermotiv och ridscener. Cirkusen rymde 5000 åskådare.

.

The New Ciniselli Circus in S:t Petersburg, Russia, where Elvira made her debut on the slack wire when she was 11, in 1879. This litograph is from 1878. She was also a skilled dancer and trick rider. She began performing on the horseback and gradually specialized as a ropewalker. The decor of the auditorium of the Ciniselli circus was luxurious. The crimson velvet of the armchairs was complemented by gold, mirrors and crystal chandeliers. The dome was covered with canvas showing floral ornaments and equestrian scenes. The circus could accomodate 5000 people.

.

.

.

cirque_d'ete_circus_champs_elysees_cirque_des_champs-elysees_paris_france

Cirque d’Été, The Summer Circus, Sommarcirkusen i Paris, Frankrike, även kallad Cirque des Champs-Élysées. Detta var en av många vackra och eleganta cirkusbyggnader där Elvira uppträdde. Här uppträdde hon en i månad under sommaren 1885.

The Summer Circus or Circus Champs-Élysées in Paris, France. This was one of many beautiful and elegant circus houses where Elvira performed. She performed here during one month in the summer of 1885.

.

.

.

.

cirkus_madigan_cirkus_john_madigan_cirkus_variete_cirkus_madigan_program_affisch_annons_poster_programblad_reklam_miss_ulbinska_laura_madigan_victorian_vintage_old_circus

En cirkusaffisch och annons för Cirkus John Madigan, även kallad Cirkus Varieté och Cirkus Madigan. Den lilla cirkusen nystartades 1887. Den var undermålig och turnerade självständigt med sitt tält på den skandinaviska landsbygden. Elvira förlorade all glädje och entusiasm när hon uppträdde där, ibland i slitna kostymer som behövde lagas.

A circus poster and promotion for John Madigan’s Circus Madigan, also called Circus Varieté. The little circus was restarted in 1887. It was sub-standard and mainly touring the Scandinavian countryside independently with its own tent. Elvira lost all her joy and enthusiasm when she performed there, sometimes in worn and torn costumes that were in a bad need of repair.

.

.

.

james_tissot_circus_lovers_women_of_paris_1885

James Tissot,1885. Cirkusälskarna eller Women of Paris. Målningen visar en elegant cirkusföreställning i Paris på 1880-talet. En kväll på cirkus kunde vara en festlig, spännande och rolig tillställning. Elvira Madigan uppträdde i de stora cirkushusen i London, Paris, Berlin, Köpenhamn, Wien, Amsterdam, Bryssel, Sankt Petersburg, Stockholm, Oslo, Odessa och Prag. Hon gjorde alltid succé eftersom hon var både en stor artist och en stor skönhet.

A painting by James Tissot from 1885, Circus Lovers or Women of Paris, depicting an elegant circus show in Paris during the 1880s. An evening at the circus could be a festive, exciting and joyous occasion. Elvira Madigan had performed in the major circus houses in London, Paris, Berlin, Copenhagen, Vienna, Amsterdam, Brussels, S:t Petersburg, Stockholm, Oslo, Odessa and Prague. She was always a success as she was a great artist as well as a great beauty.

.

.

.

.

Elvira Madigan var född den 4 december 1867 i Flensburg, norra Tyskland. Hennes riktiga namn var Hedvig, eller Hedevig, Antoinette Isabella Eleonore Jensen. Hon var en firad 21-årig cirkusartist, lindanserska, konstryttarinna, jonglör och dansös. Elvira hade en norsk mor, Eleonore ‘Laura’ Olsen, som var cirkusartist och konstberiderska. Hon uppträdde ibland under artistnamnet Miss Ulbinska. Hennes far var den danske cirkusmannen och stallmästaren Frederik Jensen.

.

Modern fick Elvira som ogift 17-åring, vilket inte var acceptabelt vid denna tid. Fadern försvann snabbt ur bilden och ingen vet vad som blev av honom. Somliga har därför bekvämt påstått att han dött några år senare, men det finns faktiskt inga uppgifter om det i arkiven.

.

1871, fortfarande ogift, fick Laura en son med en okänd far, Elviras halvbror Oscar. Laura brydde sig aldrig om sin son, och han fick ända sedan barnsben istället träna och arbeta på Cirkus Bergman, där han skulle förbli i många år.

.

Bara några månader efter Elvira Madigans död utnyttjade hennes mor och John Madigan henne i reklam för Cirkus Madigan i Gävle. Som dragplåster meddelades på en cirkusaffisch att en del av dotterns tillhörigheter skulle komma att delas ut bland publiken.

.

John Madigan, Elviras ‘styvfar’, var en dominant amerikansk cirkusartist och konstryttare från Lafayette, Indiana, som sammanbodde med hennes mor i många år utan att gifta sig med henne, vilket var socialt oacceptabelt på den tiden. Han nystartade 1887 sin egen, självständiga Circus John Madigan, Cirkus Madigan eller Cirkus Varieté, som erbjöd en dålig arbetsmiljö för hans familj. Hans två huvudattraktioner, Elvira och Gisella, rymde båda i hemlighet från cirkusen.

.

.

Elvira fick mycket tidigt lära sig att uppträda på cirkus. Barnarbete och utnyttjande var ett stort problem på den tiden. Redan som 11-åring uppträdde Elvira på lina. Hon uppträdde ofta tillsammans med en adopterad ‘halvsyster’ kallad Gisella Madigan. De var berömda kontraster; Elvira var blond, sval, allvarlig, nordisk och elegant, och Gisella var mörk, livfull, kokett, gladlynt och exotisk. Elvira gick oftast på slak lina under Gisella som gick på spänd lina rakt ovanför henne. De kallades för Luftens Döttrar, Les Filles de l’Air.

.

.

elvira madigan sixten sparre hedvig jensen

Elvira Madigan, en blond, skimrande cirkusprinsessa och Löjtnant Sixten Sparres kärlek. Hon dog tragiskt bredvid mannen hon älskade men inte kunde få. Hon blev 21 år. Elvira kallades tillgivet för Isblomman, Nordstjärnan, Ljusalfen, Nordisk Gudinna, Isdrottningen, Freja och liknande smeknamn.

Elvira Madigan, a blonde, luminous Circus Princess and the love of Lieutenant Sixten Sparre. She died tragically next to the man she loved but could not have. She was 21 years old. Elvira was fondly called the Ice flower, the North Star, the Light Fairy, the Nordic Goddess, the Ice Queen, Freyja and similar nicknames.

.

.

.

Elvira var en romantisk, rar och emotionell flicka, och lite tystlåten och allvarsam. Hon kunde vara excentrisk, dramatisk och överspänd, och hon hade en typiskt viktoriansk fascination för mysticism och andevärlden. Ibland var hon depressiv och suicidal. Hon hade uttryckt en längtan efter att få sluta sitt liv i det svala havets famntag, och hon hade även observerats då hon promenerade fram och tillbaka en lång stund på en brygga medan hon till synes fixerad stirrade ner i vattnet.

.

Hon var djupt förälskad i Sixten – en man hon egentligen inte kunde få. De skulle välja att dö tillsammans hellre än att leva utan varandra. Deras förhållande var socialt omöjligt. Sixten Sparre af Rossvik kom från en av de äldsta adelsfamiljerna i Sverige och var dessutom gift. Elvira tillhörde en resande circus, en socialt väldigt lågt stående grupp i ett viktorianskt samhälle med vattentäta skott mellan klasserna.

.

Sixten som alltid tillhört överklassen visste att de aldrig skulle kunna accepteras socialt som ett par, men han brydde sig inte mycket om sociala konventioner och gjorde det som föll sig naturligt för honom som spontan man – betygade Elvira sin kärlek.

.

.

elvira madigan- hedvig jensen

Elvira Madigan. Hennes tragiska kärlekshistoria med Dragonlöjtnant Sixten Sparre af Rossvik slutade med bådas död.

Elvira Madigan. Her tragic love story with Dragoon Lieutenant Sixten Sparre af Rossvik ended in their death.

.

.

.

frederick_arthur_bridgman_un_cirque_en_provence_a_circus_in_the_province_country_1870

Frederick Arthur Bridgman, Un Cirque en Province, An American Circus in France, A Circus in the Province, An American Circus in Normandy, 1870. Målningen visar hur en enkel cirkus som turnerade på landsbygden med sitt tält, hästar och ett litet cirkussällskap kunde te sig. John Madigan hade bestämt sig för att ha egen cirkus och turnerade på landsbygden med sitt tält och ett litet cirkussällskap, trots en drastisk standardsänkning för alla. Så skulle det förbli tills Elvira Madigan hastigt och i hemlighet gav sig iväg i slutet av maj 1889. Hennes ‘halvsyster’ Gisella Madigan hade redan gjort detsamma.

.

Frederick Arthur Bridgman, Un Cirque en Provence, 1870. It gives an idea of what a modest circus that toured the countryside with their tent, horses and small ensemble could look like. John Madigan had decided that he wanted his own circus and was touring the countryside with his own tent, in spite of a drop in standard for everyone. Elvira Madigan hastily left the circus in secret at the end of May, 1889. Her ‘half-sister’ Gisella Madigan had already done the same thing.

.

.

.

vicente_de_paredes_cirque_d'hiver_cirque_hiver

Vicenta de Paredes, även Vicenta de Paredes, Cirque D’Hiver. Målningen visar cirkusartister bakom scenen på Cirque d’Hiver. Det var en glamorös och elegant cirkus teater i Paris, öppnad 1852 av kejsare Napoleon III och då kallad Cirque Napoléon. Det var vad Elvira Madigan var van vid när hon plötsligt var tvungen att uppträda under mycket enkla förhållanden i ett dragigt och stinkande tält på landsbygden inför en publik som bestod nästan enbart av män. Det förvärrade hennes depression.

.

Vicenta de Paredes, circus artists backstage at Cirque D’Hiver. It was a glamorous circus theatre in Paris, opened in 1852 by emperor Napoleon III and then called Cirque Napoléon. This was the kind of circus house that Elvira Madigan was used to when she was suddenly made to perform in very simple settings in a drafty and stinking tent in the countryside before an audience mostly consisting of men. It worsened her depression.

.

.

.

.

cirkus_djurplageri_djurmisshandel_misshandel_vanvard_vanskotsel_circus_animal_abuse

Det är omöjligt att inte nämna cirkusdjurens förfärliga liv under 1800- och 1900-talet. De levde under usla förhållanden i små utrymmen, ofta i burar när de inte uppträdde, och var vanskötta och misshandlade. Det är omöjligt att få djur som elefanter och lejon att utföra akrobatiska cirkusnummer utan att misshandla dem. Med hjälp av hot och slag blir de tämjda och skrämda vid ung ålder och gör sådant som går emot deras natur, som att dansa på två ben, gå på frambenen och hoppa genom ringar med eld, som alla djur är rädda för. Det lidande djur har fått utstå inom cirkusvärlden för undehållnings skull är en djup tragedi.

.

It is impossible not to mention the terrible lives of the circus animals during the 19th and 20th century. They lived in awful conditions in cramped spaces, often in cages when they were not performing, and they were maltreated and abused. It is impossible to get animals such as elephants and lions to perform acrobatic acts without abusing them. By the use of threats and beatings they were tamed and scared at a young age and would do things that go against their nature, such as dance on two legs, stand on their front legs or jump through hoops with fire, which all animals are afraid of. The suffering that animals have had to endure in the circus world in the name of entertainment is a deep tragedy.

.

.

.

cirkusdjur_djurcirkusar_djur_elefanter_djurplageri_djurmisshandel_djurcirkus_animal_abuse_circus_elephants

Fortfarande idag plågas cirkusdjur för att kunna utnyttjas som underhållningsdjur på cirkusar runt om i världen, även i Sverige. Djur som elefanter, som behöver stora områden och frihet för att må bra, utvecklar psykisk och fysisk ohälsa av att utsättas för systematisk misshandel, vilket är en förutsättning för att de skall kunna tämjas till att utföra fullständigt onaturliga cirkusnummer. Otaliga gånger har djurplågeriet filmats med dold kamera, vilket websidor som PETA och Djurens Rätt visar. Bojkotta alla djurcirkusar. Deras lidande skall inte vara vårt nöje!

.

Still today, circus animals are tormented and abused so they can be exploited and used as entertainment all over the world, also in Sweden. Animals such as elephants, who need vast areas and freedom in order to be healthy, develop mental and physical illnesses when exposed to systematic abuse and maltreatment, which is necessary in order to get them to perform completely unnatural circus acts. The abuse has been filmed with hidden cameras at circuses numerous times, which sites such as PETA show. Boycott all animal circuses. Their abuse should not be our pleasure!

.

.

.

.

ljungbyhed poppel brevlåda

Poppeln i Ljungbyhed där Elvira och Sixten gömde sina kärleksbrev till varandra.

The poplar tree in Ljungbyhed where Elvira and Sixten hid their love letters.

.

.

.

Kärleksparet skrev intensiva kärleksbrev i hemlighet i flera år. De träffades i hemlighet, förutom i Sixtens stad Kristianstad i b.l.a. Ljungbyhed – vid ett stort militärt träningsområde där Sixten ofta höll till och där cirkusen ibland uppträdde. Där hade de ett hemligt träd, en stor poppel med två huvudgrenar. Trädet användes som hemlig brevlåda och där gömde de sina brev till varandra. Elviras väninna på cirkusen förmedlade också brev regelbundet. Detta hemlighetsmakeri pågick under flera år, tills sommaren 1889 då de förälskade inte stod ut längre med att vara åtskilda.

.

.

När Sixten fick permission från regementet 27 maj – 27 juli 1889 rymde Elvira från cirkusen utan att säga något till sin familj. Tidigt på morgonen i slutet av maj låste hon dörren till sitt tillfälliga sovrum i Sundsvall så inte flykten skulle upptäckas med en gång, och tog med sig Sixtens brev och dikter och nästan allt hon ägde. Detta betydde inte alls att hon var förledd av Sixten och trodde sig vara på väg att gifta sig. Detta var tvärtom något som cirkusartister alltid gjorde och det var ren rutin för henne.

.

Med bara några veckors mellanrum bröt nämligen cirkusar alltid upp och reste vidare. När någon skulle bli borta mer än en kort tid var de helt enkelt tvungna att ta med sig sina tillhörigheter som annars blev cirkusens problem. Elvira ville inte att hennes familj skulle få besvär med hennes saker när de drog vidare från Sundsvall eftersom hon övergav dem. Att hon skulle bli borta några veckor stod redan klart eftersom hon skulle till Danmark.

.

Ända sedan liten flicka var Elvira van vid att ständigt och effektivt packa sin koffert med alla sina tillhörigheter för att kunna åka till nästa ställe. Elvira hade aldrig något riktigt hem. Hon färdades ständigt med cirkusen, även på vintern. Hon var p.g.a. sitt yrke redan en extremt van resenär.

.

.

Elvira stal smycken av sin mor innan hon reste och pantsatte dem och sina egna, så hon visste att Sixten var fattig och att deras framtid var i högsta grad osäker men detta hade inte influerat hennes beslut att följa honom. Hennes kärlek till honom var större. Sixten sålde i sin tur en av sina hästar för att kunna finansiera deras resa och han bad även att få ut en del av sin lön på regementet i förskott.

.

.

.

.

I ett försök att putsa upp dotterns heder och rykte som fått sig en rejäl törn då det uppdagades att hon hade rymt med en gift man, skulle Elviras mor hitta på att Sixten skrivit till Elvira att han var skild, ville gifta sig och ge henne ett luxuöst hem. Detta måste ha varit en lögn då Elvira var djupt deprimerad och talade om självmordssätt och Mayerlingdramat strax innan hon rymde. Hon pantsatte flera smycken, även några av sin mors smycken, som hon stulit innan resan.

.

Hon skrev i ett avskedsbrev märkt av tårar som återfanns i hennes tillfälliga sovrum i Sundsvall att hon skulle betraktas som död om de inte hörde ifrån henne inom två veckor.. Modern medgav allt detta redan i juni.

.

Detta tyder givetvis inte alls på att Elvira trodde sig ha en ljus framtid som gift med mannen hon älskade och som välbeställd adelsfru. Då skulle hon inte varit så djupt deprimerad, talat om självmordssätt, behövt stjäla och pantsätta smycken och rymma i hemlighet. Allt detta pekar givetvis istället på olycklig och omöjlig kärlek!

.

.

Något brev från Sixten som bevisade anklagelserna visades föga förvånande heller aldrig fram av Laura. I samma brev till tidningen Politiken ljög hon om flera andra saker. B.l.a. påstod hon att Cirkus Madigan uppträdde med sitt tält ”enbart inför den finaste publik”, trots att flera recensioner i dagstidningar rapporterade exakt motsatsen. Cirkusen hade en mycket enkel publik mestadels bestående av bonddrängar och militärer, och där fanns knappt några kvinnor.

.

Laura Olsen påstod också i brevet att det hade varit Elviras idé att börja fara runt med tält på landsbygden i Skandinavien istället för att uppträda i de eleganta, internationella miljöer hon var van vid, något som Elvira själv – i den enda intervjun med henne – direkt motsäger! Hon sade ”allt annat hellre än det” om en enkel, skrålande landsortspublik. Hon ville ha den mondäna miljön och publiken på det vackra Tivoli.

.

.

victorian leather trunk

.

.

Sixten hade ett hem och behövde inte ta med sig allt han ägde, såsom cirkusfolk alltid gjorde. Män reser ofta med lite packning. Inventarieförteckningen är dock ofullständig och nämner inte ens hans skjortor, så vi vet mycket lite om vad han faktiskt förde med sig. Vittnen sade dock att han var elegant klädd i Danmark och han medförde en koffert på resan, inte enbart en resväska.

.

Från Sundsvall for Elvira till Bollnäs järnvägsstation där Sixten väntade på henne. De tillbringade sin första natt på järnvägshotellet där – troligtvis i separata rum. Sixten hade säkert förberett en avsevärt mer romantisk första natt tillsammans med Elvira – sannolikt i Köpenhamn, i betydligt vackrare omgivningar. Elvira var en oskuldsfull flicka som knappt varit ifrån sin mor, vilket Sixten visste och säkert tog hänsyn till. Det sista han ville var att skrämma den kvinna han älskade.

.

.

.

Sixten Sparre hade beviljad permission mellan 27 maj – 27 juli, 1889. Han var aldrig desertör, aldrig sedd som sådan av sitt regemente, och ej heller efterlyst och jagad. Han var i själva verket en prickfri militär. Allt enligt Krigsarkivet i Stockholm. Den maliciösa historien om desertering och flykt var ett rent påhitt för att öka dramatiken och skapa en falsk bild av Rödluvan och Vargen. Detta var dock aldrig en historia i bara svart och vitt.

.

.

Sixten har även en gata uppkallad efter sig på Skånska Dragonregementets militära område i Ystad, en hedersbetygelse som givetvis inte förärats honom om han vore desertör.

.

Visserligen uteblev han från två övningar men detta föranledde ingen som helst åtgärd. Detta kan mycket väl ha varit överenskommet privat med hans överordnade eftersom han som prickfri officer åtnjöt förtroende och gott anseende.

.

.

permission sixten sparre skånska dragonregementet karlbergs krigsskolan

Sixten Sparre, beviljad permission från militären och Skånska Dragonregementet mellan 27 maj – 27 juli, 1889. Krigsarkivet, Stockholm.

Sixten Sparre was granted a furlough, a leave of absence from the military and his regiment during 27 May – 27 July, 1889.The Swedish War Archive.

.

.

ystad sixten sparres gata1

Sixten Sparres gata på Skånska Dragonregements område i Ystad.

Sixten Sparre’s street at the Scanian Dragoon Regiment military base in Ystad.

.

.

skanska_dragonregementet_sixten_sparres_gata_ystads_militarmuseum_regementet_militar_officer_lojtnant

Skånska Dragonregementet vistades ibland på regementet i Ystad. Sixten Sparres gata på militärområdet. I närheten ligger Ystads Militärmuseum. Sixten och hans kollegor huserade i kasernen på Östra Storgatan.

The Scanian Dragoon Regiment was sometimes located in Ystad. Sixten Sparre’s Street, at the military base. Ystad’s Military Museum is situated in the vicinity. Sixten and his colleagues were located at the barracks on Östra Storgatan.

.
.
.
bollnäs järnvägshotellet 1902
Järnvägshotellet i Bollnäs. Stationen intill järnvägen skymtar till vänster. Elvira och Sixten tillbringade sin första natt på järnvägshotellet – troligen i separata rum. Sixten hade säkert förberett en avsevärt mer romantisk första natt tillsammans med Elvira – sannolikt i Köpenhamn, i betydligt vackrare omgivningar. Elvira var en oskuldsfull flicka som knappt varit ifrån sin mor, vilket Sixten visste och säkert tog hänsyn till. Det sista han ville var att skrämma den kvinna han älskade.
 .
The hotel at the railway station in Bollnäs where Elvira and Sixten spent their first night, probably in separate rooms. The station house can be seen on the left and the hotel is the building with the flags. Sixten had probably prepared a considerably more romantic first night together with Elvira, most likely in Copenhagen, in much more beautiful surroundings. Elvira was an innocent girl who had hardly ever been separated from her mother. Sixten knew and respected this. The last thing he wanted to do was to frighten the woman he loved.
.
.
.
tåg ånglok på järnvägen 1
Ett gammalt fint ånglok och veterantåg så som det tedde sig när Elvira Madigan och Sixten Sparre färdades ner genom Sverige i sommarskrud på väg till Danmark.
An old steam locomotive/ engine and veteran train, as it looked like when Elvira Madigan and Sixten Sparre travelled down through a summer-flowering Sweden on their way to Denmark.
.
.
.
 .
.
.
.
.

Kärleksparet tillbringade sin första natt tillsammans på Bollnäs järnvägshotell – troligtvis i separata rum. Sixten hade säkert förberett en avsevärt mer romantisk första natt tillsammans med Elvira – sannolikt i Köpenhamn, i betydligt vackrare omgivningar. Elvira var en oskuldsfull flicka som knappt varit ifrån sin mor. Sixten visste och tog säkert hänsyn till det. Det sista han ville var att skrämma den kvinna han älskade.

.
.
Nästa dag for de vidare till Stockholm där de omedelbart steg på tåget till Malmö på kvällen. Att äntligen få vara tätt tillsammans i en tågkupé på väg genom ett vackert Sverige i sommarskrud måste ha känts overkligt för dem och tusen tankar och känslor for säkert genom deras sinnen. De levde i sin rosenskimrande dröm och en kort tid var de lyckliga.
.
.
.
I Malmö tog de ångfärja över till Danmark där de tillbringade en tid i Köpenhamn och besökte Tivoli. Folk som såg dem där beundrade det vackra paret som verkade så lyckliga och förälskade.
.
.
.
Elvira hade där gjort ett bejublad privat föreställning 1886 för danske kung Christian IX som skänkt henne ett guldkors. Hon var mycket stolt över sin medalj och det var hennes lyckligaste minne och käraste ägodel så hon ville säkert vara där tillsammans med sin Sixten. Att äntligen få vara tillsammans under vackra sommardagar måste ha känts som en dröm som blev sann. Det skulle bli en kortvarig lycka.
.
.
.
elvira guldkorset
Elviras guldkors som hon fick av danske kungen.
Elvira’s golden cross given to her by the Danish king.
.
 .
.
tivoli fontains
Tivoli trädgårdarna där de förälskade Elvira Madigan och Sixten Sparre promenerade tillsammans en sommardag i juni 1889. Det är lika romantiskt, vackert och elegant idag.
 .
The Tivoli Gardens where Elvira Madigan and Sixten Sparre, deeply in love, went for romantic walks on a beautiful summer day in June, 1889. It is just as romantic, beautiful and elegant today.
.
.
.
tivoli copenhagen pantomime theatre
Tivolis äldsta attraktion, Pantomimteatern, från 1870-talet. Här satt säkert Elvira Madigan och Sixten Sparre och beundrade den fina påfågeln och såg någon trevlig föreställning.
 .
Tivoli’s oldest attraction, the Pantomime Theatre from the 1870’s. Here, Sixten Sparre and Elvira Madigan probably admired the beautiful peacock and watched a nice performance.
.
.
.
tivoli_elvira_madigan_gardens_peacock_påfågel_löjtnantshjärta_bleeding_heart
En vacker påfågel bland blommande löjtnantshjärta på Tivoli i Köpenhamn. Säkert fanns de vackra påfåglarna också då Elvira Madigan och Sixten Sparre var här.
.
A beautiful peacock among blooming bleeding hearts in Tivoli in Copenhagen. The beautiful peackocks were certainly here also when Elvira and Sixten were here.
.
.
.
De var nu också mycket nedstämda och hade svårt att se några framtidsmöjligheter. Elvira hade kort tid innan hon försvann för sin mor prisat baronessan Vetseras öde som ”synnerligen lyckligt” och uttryckt beundran för hennes beslut att gå i döden tillsammans med sin älskade, men gifte, kronprins Rudolf av Österrike. Han sköt dem båda ett halvår tidigare i vad som kallades Mayerling dramat, vilket orsakat en stor, internationell skandal och sensation. Elvira var djupt påverkad av detta, enligt modern. Elvira undrade inför modern vilket som var bäst, att dränka sig eller skjuta sig.
.
.
.
Elviras cirkus hade nu inte alls den kvalité hon var van vid från de glamorösa cirkushusen i de stora städerna i Europa. Hon var tvungen att uppträda i ett kallt, dragigt och stinkande tält inför en mestadels enklare publik. Hon började nog också känna sig utnyttjad, speciellt av sin ‘styvfar’, den dominante amerikanske cirkusartisten John Madigan som levde med hennes mor utan att gifta sig med henne och som tyckte om att bli titulerad ”cirkusdirektör”.
.
.
.
Vittnen hade 1887 beskrivit den förfärliga miljön hos cirkus Madigan. Elvira hade mist all sin glädje och entusiasm och hennes leende var svalare än någonsin. Hennes scenkläder var slitna och i behov av lagning. Tältet var kallt, dragigt, dåligt upplyst och stank av ruttet hö. Sittplatserna var enkla, hyvlade brädor. Den magra publiken bestod nästan enbart av män – mestadels militärer och bonddrängar. Cirkusnumren var usla, förutom Elviras och Gisellas, men led av den dåliga omgivningen. Vittnen beskrev hur generade de var över att behöva se henne i den miljön.
.
.
.
Sixten var fattig och fast i ett kallt, kärlekslöst äktenskap med en krävande hustru som han inte visste hur han skulle ta sig ur, och han kände sig infångad och begränsad. Hans konstnärliga, skapande sida undertrycktes av kraven på honom som adelsman och officer.
.
.
.
.
svendborg hotell ca 1907
Hotell Svendborg där Elvira Madigan och Sixten Sparre bodde i nära en månad.
 .
Svendborg hotel where Elvira Madigan and Sixten Sparre stayed for nearly a month.
.
.
 svendborg hotel aerö 2
Hotell Svendborg på Fyn där Elvira Madigan och Sixten Sparre bodde. Det vackra hotellet ligger intill hamnen.
.
Hotel Svendborg where Elvira and Sixten stayed. The beautiful hotel is situated next to the harbour.
.
.
.
.
.
Den 18 juni tog kärleksparet in på ett fashionabelt hotell nära hamnen i den idylliska lilla staden Svendborg under förespegling av att vara nygifta på bröllopsresa, men hotellgäster lade märke till att bara Sixten bar vigselring och att Elviras kläder var märkligt enkla jämfört med Sixtens – som var eleganta. På hotell Svendborg bodde de i två rum i nära en månad. De uppträdde mycket älskvärt, stillsamt och artigt och hade anspråkslösa krav på mat och dryck.
.
.
Sixten hade presenterat och bokfört sig som ”Löjtnant Sparre” och ”Löjtnant S. Sparre, med fru, Stockholm”. Elvira hade han presenterat som sin fru i Svendborg, men inte i Troense där han inte presenterat henne alls på de pensionat de besökt där. Han hade aldrig kallat sig greve.
.
.
Detta enligt flera oberoende vittnen under ed i ett domarförhör den 30 juli, 1889. Vittnena var hotellägare Pedersen själv i Svendborg, och flera pensionatsägare i Troense. Berättelserna om Elviras och Sixtens utsvävande liv i sus och dus i Svendborg och om Sixtens användande av en falsk grevetitel var således lögner som uppdiktats av en oseriös dagspress.
.
På Sixtens visitkort stod också Löjtnant S. Sparre – INTE greve. På den tiden vore användandet av en titel man inte hade rätt till ett förfärligt övertramp, något som han aldrig gjorde.
.
.
De tyckte om att göra längre utfärder och gå på romantiska utflykter i den natursköna omgivningen i närheten av deras hotell i Svendborg. I den vackra naturen i landskapet och i de små byarna i nejden kunde de att tag leva i sina drömmar om ett romantiskt liv tillsammans – drömmar som de inte kunde förverkliga.
.
.
.
 christiansminde svendborg moon
Chistiansminde, en vacker sommarkväll på bryggan.
.
.
Christiansminde, a beautiful summer evening on the bridge.
.
.
.
.
svendborg christiansminde 1
Kanske satt Sixten och Elvira i ett fint lusthus med havsutsikt i Christiansminde. I Troense var ett lusthus deras favoritställe.
.
Perhaps Sixten and Elvira used to sit in a pretty gazebo with a sea view in Christiansminde. In Troense, a similar gazebo was their favourite place.
.
.
.
.

När Cirkus Bergman där Elviras halvbror Oscar varit medlem sedan många år plötsligt kom till den lilla staden ville de undvika otrevligheter så de meddelade hastigt hotellet att de ämnade åka på en längre utfärd. Sixten hade sannolikt redan stött på Oscar eller någon annan från cirkus Bergman och haft en otrevlig konfrontation. De kände Elvira mycket väl. Cirkus Madigan ville inte förlora sin främsta inkomstkälla och Sixten hade redan tidigare hotats av dem.

.

.

På cirkusar fanns råbarkade typer. Sixten hade tagit med sig sin tjänsterevolver till Danmark när han åkte iväg med Elvira, och han hade beställt 100 patroner till detta vapen två dagar innan semestern.

.

.

Kvar på hotellet i Svendborg låg ömt och kärleksfullt förvarad i ett litet sirligt skrin en vacker och vemodig dikt skriven på rött papper av Sixten. Den var en gåva till Elvira – hans drömmars brud. Dikten hette ‘Brudbuketten’ och var daterad 10 juli, 1889. Bredvid låg en vissnad rosenbukett från Sixten med ett blått silkeband knutet runt den.

.

I skrinet låg även hennes kära guldkors som hon fått av den danske kungen.

.

.

.

svendborg steam ferry

Elvira och Sixten färdades med ångfärja till Tåsinge. Deras sista resa. De skulle aldrig mer lämna ön.

Elvira and Sixten travelled by steam ferry to Taasinge. Their last journey. They would never again leave the island.

.

.

troense_svendborg_fyn_ms_helge_färja

En vacker vy av ångfärjan M/S Helge, byggd 1924 och fortfarande i trafik. Den för passagerare till och från Svendborg och Tåsinge ö. En liknande färja förde Elvira Madigan och Sixten Sparre till Tåsinge och Troense i juli 1889.

A beautiful view of the steamer M/S Helge, built in 1924 and still in traffic. It takes passengers to and from Svenborg and Taasinge island. A similar ferry took Elvira and Sixten to Taasinge and Troense in July, 1889.

.

.

troense_taasinge_tasinge_svendborg_fyn_färja_ms_helge_ferry_boat

Ångfärjan M/S Helge. Lik de äldre färjor som de hade då Elvira Madigan och Sixten Sparre färdades till Tåsinge ö och Troense från Svendborg på Fyn den 15 juli, 1889.

The steam ferry M/S Helge. Resembling the steam ferries they had when Elvira and Sixten travelled to Taasinge island and Troense from Svendborg on Fyn, on July 15th, 1889.

.

.

troense pensionat strandgade 6 1954

Det söta lilla korsvirkeshuset på Strandgade 6 i Troense på Tåsinge där Elvira Madigan och Sixten Sparre tillbringade sina sista nätter. De tog in här på kvällen vid 19-tiden, måndagen den 15 juli 1889.

The pretty little straw roof cottage in Troense on Taasinge where Elvira and Sixten spent their last few nights. They came here on Monday, July 15th 1889, around 7 o’clock in the evening.

.

.

troense pensionat elvira madigan seng säng

Elvira Madigan sov de sista nätterna i detta lilla rum i korsvirkeslängan i Troense. Hennes säng finns nu på muséet på Tåsinge.

Elvira Madigan slept the last nights in this little room at the cottage in Troense. Her bed is now at the museum on Taasinge.

.

.

troense pensionat strandgade 6 fönster

Ett av Elviras och Sixtens fönster i huset. Här tittade de ut på morgnarna, betraktade vädret och försökte finna ut vad de slulle ta sig till.

One of their windows at the cottage. Here, they peered through the window in the mornings, looking at the weather and trying to figure out what to do.

.

.

.

.

Elvira och Sixten hade redan tillbringat tid på den vackra ön Tåsinge och i den lilla fiskebyn Troense den sommaren. De hade varit där i juni. De tyckte om att åka på små utfärder och gå på längre utflykter i den romantiska och natursköna bygden kring deras hotell i Svendborg. Då kunde de drömma sig bort en stund och leva i sina drömmar om att få vara tillsammans alltid, och nu var de på väg tillbaka till en ö som de förälskat sig i.

.

Sixten och Elvira tog nu en sista gång ångfärjan över till Tåsinge. De anlände på eftermiddagen och letade ett tag efter logi, och fann på kvällen ett litet pensionat i en charmig, gammaldags fiskestuga – en korsvirkeslänga med halmtak i den idylliska fiskebyn och semesterorten Troense, där de tog in på kvällen vid sjutiden den 15 juli.

.

De var ett stillsamt, vänligt och skötsamt par – sade pensionatsägarna i domarförhöret – och de kunde ofta ses sittandes i ett lusthus i den sköna trädgården med storslagen utsikt över vattnet. De tyckte om att äta därinne, och Sixten ristade in deras namn och hjärtan med pilar i träbordet. Bland Sixtens tillhörigheter i skogen återfanns också en fällkniv.

.

Sixten och Hedvig

Ett  Hjerteminne

.

.

De gjorde långa utflykter i den vackra landsbygden och kom tillbaka varma och svettiga på kvällarna och bad om kall öl.

.

.

.

lusthus carlshamn

Ett lusthus,1895. Ett sådant lusthus var Elvira Madigans och Sixten Sparres favoritställe i Troense på Tåsinge. Därinne ristade Sixten in deras namn och hjärtan med pilar i träbordet. Sixten och Hedvig – Ett Hjerteminne. Hans fällkniv återfanns i matkorgen.

A gazebo, 1895. Such a gazebo was Elvira’s and Sixten’s favourite place in Troense on Taasinge. Inside, Sixten carved their names and hearts with arrows in the table. Sixten and Hedvig – A Memory of the Heart. His folding-knife was found in the picnic basket.

.

.

troense taasinge sea view

Utsikten över bukten och havet i Troense som den tedde sig när Elvira och Sixten var här.

The view of the bay and the sea in Troense as it appeared when Elvira and Sixten were here.

.

.

troense_taasinge_svendborg_danmark

Den vackra utsikten över bukten i Troense på Tåsinge ö. Här gick Elvira Madigan och Sixten Sparre på romantiska promenader längs med havet och kusten och beundrade utsikten, vildrosorna och naturen.

The beautiful view of the bay in Troense on Taasinge island. Here, Elvira and Sixten went for romantic walks along the coastline and sea, admiring the view, the wild roses and the nature.

.

.

.

troense house cottage hus 1

Troense by – nu och då.

Troense village – now and then.

.

.

troense groennegade

Grönnegatan i Troense som den såg ut när Sixten och Elvira promenerade här 1889.

Grönne street in Troense as it looked when Sixten and Elvira were walking here in 1889.

 .
.
taasinge groennegade 2

Grönnegatan idag. Troense på Tåsinge är samma idylliska by idag.

Grönne Street in Troense today. Troense on Taasinge is the same idyllic village today.
.
.
.
Elvira och Sixten åt en sista fin middag på Bregninge Kro, intill kyrkan. Den bestod av sparrissoppa, grillad kyckling, oxfilé och vinbärskräm till efterrätt. Till maten drack de öl och rödvin och till kaffet åt de hembakade småkakor och drack cognac. Elvira bar sitt hår i en lång, tjock, gyllene fläta på ryggen – så som Sixten tyckte om det.
.
.
.
De besökte också kyrkan i Bregninge som har en storslagen utsikt över landskapet från kyrktornet och är Tåsinges högsta punkt. I gästboken skrev Elvira namnet Vetsera istället för sitt eget, vilket visar att hon var deprimerad och avsåg att kopiera hennes handling snart.
.
.
.
.
Att någon annan skrev det namnet i kyrkans gästbok vid samma tid som Elvira Madigan och Sixten Sparre var här på Tåsinge och kopierade Vetsera och Mayerlingdramat måste anses väldigt långsökt. Elvira var van vid att använda andra namn än sitt eget – Hedvig. Namnet Vetsera var dessutom oehört symboliskt för henne – en kvinna som hon ständigt funderade över, vars öde hon var besatt av och beundrade. Hennes mor sade att hon var djupt påverkad av Mayerlingdramat.
.
.
.
 .
bregninge church tower 1
Bregninge kyrka på Tåsinge där Elvira Madigan skrev namnet Vetsera i gästboken – kvinnan som dött i ett dubbelsjälvmord p.g.a. olycklig kärlek ett halvår tidigare. Elvira skulle komma att kopiera hennes handling mycket snart.
.
The Bregninge church on Taasinge where Elvira Madigan signed the guest book as Vetsera – the woman who had died in a double suicide due to unhappy and tragic love six months earlier. Elvira would copy her act very soon.
.
.
.
.
bregninge kro 1

Bregninge Kro, restaurangen intill kyrkan där de skulle äta sin sista eleganta middag. Här hade de även sökt logi, rapporterade ägaren till polisen, men det fanns inga lediga rum.
.
Bregninge Kro, the restaurant where they had their last elegant dinner. They also sought accomodation here but there were no available rooms, the manager told the police.
.
.
.
 
Sixten vädjade om ekonomisk hjälp av sin far men han fick inget svar, något som säkert var en direkt utlösande faktor till självmorden.
.
Från Tåsinge skrev han även till hotellet i Svendborg där de hade sitt bagage och en obetald räkning, och meddelade dem att de ämnade vara tillbaka torsdagen den 18 juli. Självmorden var troligen impulsartade – antagligen bestämda samma dag – och inte från början avsikten med Tåsinge utfärden, som varit att undvika cirkus Bergman.
.
.
.
Slutet närmade sig fort. Snaran drogs åt. Verkligheten syntes allt blekare och framtiden allt mörkare. Drömmarna förmådde ej längre utestänga den hårda verkligheten där fantasier om ett romantiskt och ständigt paradis av solsken, rosor och liljor, ängar, havet och sjungande lärkor inte hade rum.
.
.
Snabbt växte avgrunden framför dem. Marken och allt som varit stabilt försvann under dem. De hade nu inget kvar att klänga sig fast vid  – förutom varandra. Förtvivlat kastade de sig ut i glömskans och evighetens barmhärtigt mjuka moln.
.
.
.
Sent på kvällen den 17 juli kom Elvira och Sixten tillbaka från sin utflykt, varma och svettiga, och bad om öl som de drack i lusthuset. De önskade inte någonting att äta, sade de när de såg den framdukade maten. De berättade för värdinnan att de skulle på en längre utflykt också nästa dag så de behövde inte hålla med middag. De bad dock om en picknick matsäck att ha med sig nästa dag.
.
.
.
På morgonen torsdagen den 18 juli – utan vare sig pengar, hopp eller framtidsmöjligheter kvar – gick de upp vid niotiden. De åt löskokta ägg och drack kaffe. Sixten var artig och småpratade medan Elvira var tystlåten och verkade ledsen. Framme stod en picknick korg med två flaskor öl, en flaska aquavit som Sixten bett om, och smörgåsar invirade i papper som sedan Elvira använde i skogen för att skriva en sorglig farväldikt på där hon reflekterade över döden och livets meningslöshet. Dikten visar att Elvira var lika delaktig i självmorden som Sixten.
.
.
.
När de sade adjö den förmiddagen vid 10-tiden var det för att aldrig mer återkomma. Paret besökte senare samma kväll ett hus intill skogen vid 18-tiden och bad om vatten. De drack på stället och fick en flaska vatten med sig. Som två vålnader försvann de sedan in i skogen samma väg de kommit. Det var sista gången de sågs i livet.
.
.
.
De begav sig djupt in i Nörreskov, en stor skog på Tåsinge som man kommer till om man från Troense passerar Valdemars slott och går söderut längs med Norreskovvej. Man kan också gå på små stigar längs med kusten och havet. Det var ganska kyligt, ca 17 grader. De gick på små skogsstigar under höga bokträd, alar och ekar, genom snår och höga nässlor. Till slut fann de – inte långt från havet – en liten ljus glänta med några mindre bokträd.
.
.
.
.
norreskov path stig
Norreskov, skogen på Tåsinge där Elvira Madigan och Sixten Sparre begick självmord tillsammans.
.
Norreskoven, the woods on Taasinge where Elvira Madigan and Sixten Sparre committed suicide together.
.
.
.
norreskov stig
Norreskov på Tåsinge där detta olyckliga kärlekspar tog sina liv. Den lilla grusstigen till höger leder till Elvirastenen i skogen vid platsen där Sixten Sparre och Elvira Madigan dog.
.
Norreskov on Taasinge where the unhappy love couple ended their lives. The little dirt path to the right leads to the memorial stone in the woods at the spot where Sixten and Elvira died.
.
.
.
I gläntan lade Sixten sin regnrock som de satte sig på. De låg båda på denna intill varandra när de återfanns. Hans stora, uppslagna, svarta paraply låg bredvid Elvira. I korgen hade Sixten lagt en ask med ammunition innehållande  25 skarpa patroner till sitt militära tjänstevapen, en Nagant revolver, modell 1887. På asken stod skrivet med blyertspenna:
 
.
.
Kära Hedvig. Till Min Egen. 
.

Sixten

.

.

Han hade tillägnat kulan som skulle ta hans liv kvinnan han älskade.

.

.

Dedikationen tyder på att Sixten avsåg att ge Elvira patronasken, så att hon kunde göra med kulorna vad hon ville – med andra ord gav han henne makten att förfara med patronerna så som hon fann bäst, vilket hon troligen också gjorde då mycket tyder på att hon faktiskt sköt sig själv först. På sitt sätt talade Sixten indirekt om för oss att han inte sköt henne..

.

sjalvmord_elvira_madigan_norreskov_norreskoven_sixten_sparre_taasinge_tasinge_suicide_revolver_weapon_gun_nagant_vapen_1887_norreskov

En Nagant revolver, modell 1887.  När Elvira Madigan och Sixten Sparre begick självmord använde de ett sådant vapen. På asken med ammunition hade Sixten skrivit: Kära Hedvig. Till Min Egen. Revolvern var hans tjänstevapen.

A Nagant revolver, model 1887, the same kind of military service weapon that was used by Elvira Madigan and Sixten Sparre during the double suicide. On the ammunition box Sixten had written: Dear Hedvig. To My Own.

.

.

ammunition rekvisition

En ödesdiger beställning… Två dagar innan hans permission och resan till Danmark beställde Sixten 100 patroner till sitt vapen, en militär revolver.

An ominous requisition… Two days before his leave of absence and the trip to Denmark Sixten ordered 100 bullets for his weapon, a military revolver.

.

.

.

På kvällen torsdagen den 18 juli, senast den 19 juli, förenades de i ett sista förtvivlat famntag. Kanske kysstes de och sade till varandra ”Vi ses igen snart på andra sidan”.

.

.

Elvira begick självmord först. Det fastställdes aldrig kriminaltekniskt vem som sköt henne. Det var bara ett antagande man gjorde då. Kropparna kläddes av och inspekterades bara hastigt i skogen och lades därefter insvepta i lakan genast i kistor för transport till kyrkogården. Ingen obduktion gjordes, och ingen teknisk analys av händerna efter spår av avfyrning av handeldvapen, vilket inte var möjligt vid den här tiden.

.

Kulan gick in i bakhuvudet i en vinkel och hon dog omedelbart. Elvira kan mycket väl ha skjutit sig själv då ingångshål i sidan av huvudet är det vanligaste man ser vid självmord med handeldvapen. Inga andra skador påträffades på någon av kropparna, förutom de dödande skotthålen.

.

.

Ett mycket viktigt och trovärdigt ögonvittne på dödsplatsen – samme man som skrev av Elviras självmordsdikt från smörgåspappret – rapporterade att Elvira låg till höger om Sixten med vänster arm utsträckt intill honom, och höger arm böjd upp mot huvudet, med högra handen nära höger tinning.

.

Detta indikerar kraftigt att Elvira skjöt sig själv först med sin högra hand, med hennes vänstra hand vilande i Sixtens högra hand. Hon riktade revolvern lite snett bakåt, så hon riskerade inte att träffa Sixten. Sixten riktade revolvern uppåt och sköt sig genom munnen omedelbart därefter. Detta förklarar den märkliga position i vilken de återfanns.

.

.

Om Sixten sköt henne, vore det ologiskt att Elvira hade ett skotthål i höger sida av huvudet när den sidan var oåtkomlig för honom i den position de båda låg i på hans regnrock. Enligt polisrapporten låg Elvira nämligen till höger om Sixten, med ett skotthål i höger öra.

 .

.

Förmodligen placerades hennes händer på hennes bröst senare, som ett tecken till vördnad, av en av alla dem som hade tillgång till platsen, som aldrig var avspärrad.

.

.

Båda var klädda i promenadkläder, Elvira i en enkel svart ylleklänning och grå kofta och Sixten i grå byxor och svart kavaj, knäppt upp i halsen. De hade båda ett fridfullt och lugnt ansiktsuttryck. Elvira låg på rygg och Sixten låg på rygg med armar och ben utsträckta och med benen isär. Revolvern låg vid hans högra hand, mellan dem. Även Sixten dog omedelbart av sitt dödande skott.

.

De kunde inte leva tillsammans så de dog istället tillsammans i skogen, och i döden vilade de så i evig sömn på Sixtens regnrock.

.

.

.

norreskov 1889 kropparna teckning 1

Teckning från 1889. Elvira Madigan och Sixten Sparre efter att ha begått självmord i Norreskov skogen på Tåsinge. Elvira låg i verkligheten på Sixtens högra sida med höger arm böjd uppåt och handen nära huvudet. Revolvern låg mellan dem, intill Sixtens hand. Sixtens stora paraply låg intill Elvira. Picnic korgen stod vid hans fötter.

A drawing, 1889. Elvira and Sixten after their suicide. In reality, Elvira was on Sixten’s right-hand side with her right arm bent upwards and her hand near her head. Sixten’s revolver was between them, next to Sixten’s hand. His large umbrella was next to Elvira. The picnic straw basket was next to his feet.

.

.

.

elvira_madigan_dikt

Elvira Madigan deltog aktivt under sitt och Sixten Sparres självmord i Norreskov skog på Tåsinge, som hennes dikt visar. Självmordsdikten skrevs i skogen på smörgåspappret från deras sista måltid och återfanns i hennes ficka. Att hon skulle ha mördats får betraktas som helt uteslutet.

.

Elvira Madigan was an active participant in her and Sixten Sparre’s suicide in Norreskov woods on Tåsinge, which her poems demonstrates. The suicide poem was written on the sandwich paper from their last meal and was found in her pocket. She was obviously never murdered.

.

.

Ur Elviras ficka stack en bit smörgåspapper fram där hon skrivit sin melankoliska farväldikt kort före självmorden. Hon var tom och resignerad inför ett liv som mist sin mening för henne. Dikten var skriven på ett märkligt språk, en blandning av svenska, danska och tyska, som avslöjade att hon fått bristfällig utbildning.

.

Hennes lilla parasoll låg på marken och hade ett skadat handtag, förmodligen då någon råkat trampa på det i mörkret. Många hade tillträde till platsen då den inte var ordentligt avspärrad. Hennes korsett och turnyr som hon tagit av sig för att känna sig mer bekväm hängde på en trädgren i närheten.

.

.

Den 22 juli upptäcktes de av en mor och dotter som var i skogen för att plocka nässlor till korna. Plötsligt såg de en fin herre och dam som låg intill varandra, döda, på en regnrock. Vid damens huvud stod ett uppslaget paraply och vid mannens fötter stod en utflyktskorg. De hade varit döda en tid. Förskräckta gick de därifrån. Deras kroppar var redan hårt åtgångna i sommarvärmen.

.

.

Det tragiska dubbelsjälvmordet var en sensationell nyhet och ingen kunde få nog av att höra om det olyckliga kärleksparets död, om deras skandal och hemliga kärlekshistoria som slutade så sorgligt. En allmän debatt om moral och andra frågor som rörde händelsen följde snart.

.

Elvira och Sixten som hade sökt avskildhet djupt inne i en stor skog blev trots allt totalt exponerade till slut.

.

.

.

Sixten och Elvira begravdes den 27 juli 1889 på Landet kykogård, nära den skog där de dött. Närvarande var Sixtens bror Edvard som skött om allt det praktiska i Svendborg och på Tåsinge, Juel Brockdorff från Valdemars slott och sommarturister och boende som fattat medlidande med det olyckliga kärleksparets tragiska öde. Deras kistor ligger ca 60 cm ifrån varandra. Det kastades ner blommor till dem när deras kistor sänktes ner – många av dem var buketter med vildblommor, plockade på ängarna i trakten av flickor och kvinnor som blivit ledsna och rörda av deras tragiska öde.

.

De vilar söder om en vacker, majestätisk gammal ek. Många besöker deras gravar än idag och lägger fina blommor och små gåvor, och brudar som gift sig i kyrkan lägger ofta sina brudbuketter på gravarna till åminnelse och som en tribut och hyllning till kärleken.

.

Sixtens grav har en grå gravsten av granit och Elviras grav har en vit marmorsten. De inköptes av Sixtens bror Edvard, liksom gravarna intill stora eken. Stenarna och gravplatsen gjordes diskreta p.g.a. omständigheterna. Vid denna tid blev de som tog sina liv ibland inte begravda innanför kyrkogårdsmuren.

.

I Norreskov – på platsen för deras död – restes en vacker och ovanlig minnessten, Elvirastenen. Minnesstenen är formad av vattnet i den närliggande bäck där den hittades och är en vacker och besynnerlig natursten av rosa-grå granit. Många lägger fina blommor och andra små gåvor till åminnelse intill den när de besöker platsen där de båda olyckliga tog sina liv.

.

.

norreskov 1889 july

Ett vykort från 1889. Platsen där Elvira Madigan och Sixten Sparre hittades döda efter deras självmord i Norreskov skogen på Tåsinge, i en liten ljus glänta bland små bokträd djupt inne i skogen, inte långt från havet.

A post card from 1889 pointing out the spot in the Norreskov forest on Taasinge where the bodies of Sixten Sparre and Elvira Madigan were found, in a little bright clearing among a few little beeches deep inside the woods, not far from the sea.

.

.

.

karta_kort_norreskov_norreskoven_taasinge_tasinge_mindesten_minnessten_elvirastenen_memorialstone_scene_death_site_map_elvira_madigan_sjalvmord_suicide_selvmord_karte

En karta över Norreskov skogen på Tåsinge där Elvira Madigan och Sixten Sparre begick självmord. Deras dödsplats är markerad med en röd prick på detta kort. Det är idag platsen där Elvirastenen, deras fina minnessten, är belägen. Klicka för att förstora bilden.

A map of Norreskoven on Taasinge where Elvira Madigan and Sixten Sparre committed suicide. The death site in the woods is marked by a red dot. Today, this is where the Elvira memorial stone is situated. Click to enlarge.

.

.

.

tasinge_kort_karta_map_karte_taasinge_troense_bregninge_norreskov_landet

En karta över Tåsinge med relevanta platser markerade. Troense högst upp i orange. Dödsplatsen, Elvirastenen, minnesstenen i Norreskov skogen vid korset. Landmalerhuset i skogen som Elvira Madigan och Sixten Sparre besökte strax innan de dog i blått. Landets kyrkogård med gravarna och Elvira Madigans Vej i rosa. Bregninge kyrka i ljusblått där Elvira skrev namnet Vetsera i gästboken innan hon begick självmord. Bregninge Kro i gult där Elvira och Sixten sökt men blivit nekade logi men åt sin sista fina middag tillsammans.

.

A map of Taasinge with relevant places marked. Troense on top in orange. The death site and the Elvira memorial stone in the Norreskov woods by the cross. Landmalarhuset in the woods that Elvira Madigan and Sixten Sparre visited shortly before they died in blue. Landet church yard with their graves and Elvira Madigans Vej in pink. Bregninge church in light blue, where Elvira wrote the name Vetsera in the guestbook before she committed suicide and Bregninge Kro (restaurant) in yellow where Elvira and Sixten had sought accommodation and lodging without success but had their last fine dinner together.

.

.

.

norreskov taasinge minnessten 1

Den vackra och märkliga Elvira och Sixten minnesstenen i Norreskoven, skogen där de dog.

The beautiful Elvira and Sixten memorial stone in the Norreskov woods where they died.

.

.

landet kyrkogård kirke taasinge

Den majestätiska gamla eken på Landets kyrkogård på Tåsinge ö där Elvira Madigan och Sixten Sparre är begravda.

The majestic old oak tree on Landet church yard on Taasinge island where Elvira and Sixten are buried.

.

.

elvira_madigan_grav_landet_kirke_kyrka_sixten_sparre_grave_gravsted_tasinge_taasinge

En ny grav. 2013 omformades den gravplats där Elvira Madigan och Sixten Sparre vilar på Landets kyrkogård på Tåsinge. Elviras vita gravsten av marmor och Sixtens grå gravsten av granit flyttades och monterades på ett runt granitblock och ovanpå sattes skyddsglas. Numera är platsen en cirkelformad minneslund med sittplatser runtom.

A new gravesite at Landet church. In 2013, Elvira Madigan’s and Sixten Sparre’s grave and burial place was redesigned at the Landet churchyard on Taasinge. Their tombstones were moved and placed on a round granite block and they are protected by glass. The site is now a circular memorial place surrounded by seats.

.

.

.

sixten sparre gravsten 1

Sixten Sparres gravsten i grå granit, köpt av hans bror Edvard.

Sixten Sparre’s headstone in grey granite, bought by his brother Edvard.

.

.

elvira madigan hedvig jensen gravsten 1

Elvira Madigan har en gravsten av vit marmor, köpt av Edvard, Sixtens bror.

Elvira has a tombstone of white marble, bought by Sixten’s brother Edvard.

.

.

landet kyrkogård elvira madigan sixten sparre grav

Gravplatsen. Elviras grav har en gravsten av vit marmor och Sixten en grå gravsten av granit. De inköptes av Sixtens bror Edvard, liksom gravarna intill stora eken. Gravstenarna och gravarna gjordes diskreta p.g.a. omständigheterna. Vid denna tid blev de som tog sina liv ibland inte begravda innanför kyrkomurarna. Där ligger ofta blommor skänkta av dem vars hjärtan rörts av den olyckliga kärlekshistorien, som en tribut till kärleken och till två olyckliga unga människor som dog därför att de inte kunde få en framtid tillsammans.

.

The burialsite. Elvira Madigan’s grave has a tombstone of white marble and Sixten’s tomb has a headstone of grey granite. The graves next to the big oak tree and the headstones were bought by Sixten’s brother Edvard. They were discreet due to the circumstances. Those who committed suicide were not always buried on sacred ground inside the church yard’s walls. There are often flowers on their graves, given by those whose hearts were moved by the tragic love story, as a tribute to love and to two very unhappy young people who died because they could not have a future together.

.

.

.

landet_kyrka_kirke_church_taasinge_tasinge_grav_grave_gravsted

Landets kyrka på Tåsinge ö där Elvira och Sixten nu vilar i evig frid. Det är en mycket skön, stilla och fridfull plats.

.

Tänk när en gång i Himlens gyllene Salar

jag, med den Vän jag här på Jorden fann

i Ljuset om ett ewigt Lif skall tala

och om det Lif, så som en dröm försvann

.

Vers ur en psalm, sjungen vid Elviras och Sixtens begravning på Landets kyrkogård på Tåsinge den 27 juli, 1889.

.

.

.

Analys av Sixten Sparres Dikt till Elvira Madigan

sixten_sparre_dikt

Brudbuketten, den vackra dikt som Sixten Sparre skrev till Elvira Madigan i Svendborg den 10 juli, bara dagar innan han tog sitt liv i Norreskov på Tåsinge Han var djupt deprimerad innan sitt självmord, och det romantiska vemodet genomsyrar dikten. Den återfanns bredvid en vissnad rosenbukett från Sixten som Elvira sparat på sitt hotellrum i Svendborg.

.

The Bridal Bouquet, a beautiful poem that Sixten Sparre wrote to Elvira Madigan on 10 July, only days before he took his life in the Norreskov woods on Tåsinge. He was deeply depressed before his suicide and a romantic sadness permeates the poem. It was found next to a withered rose bouquet from Sixten in Elvira’s bedroom in Svendborg.

.

.

Sixten Sparre var inte bara yrkesmilitär, officer och adelsman – han var även konstnärligt bevandrad och en begåvad poet som skrev känslosam och romantisk poesi.

.

I Svendborg skrev han denna väldigt vackra och sorgliga dikt den 10 juli 1889. Den var skriven på rött papper. Det är en klassisk, romantisk och elegant dikt – mjuk, ömsint och vemodig.

.

Det lilla hopp om en framtid tillsammans med Elvira som han kanske haft var snabbt slocknande, liksom deras liv skulle göra – precis som solen i hans dikt som glödde så vackert i väster men som till slut gick ner.

.

Elvira var hans inspiration och således är dikten ett uttryck för skönhet och för kärlek och oskuld. Det var så han såg henne.

.

Hon hade förmågan att förvandla döden till någonting ljust för honom. Tillsammans med henne – med hennes kyssar och kärleksfulla omfamning – skulle döden vara snabb och lätt, liksom hans omfamningar och kyssar skulle göra den lätt för henne.

.

Den vackra jungfrun har ett varmt hjärta och är rörd av blommornas sorgliga öde – att de skall dö så snart. Hon fick dem av den man hon skulle gifta sig med. Rosorna och liljorna tröstar henne och talar om för henne vilken glädje de känner när de blir kyssta och beundrade av henne, och hur det gör det värt det.

.

Slutligen – när solen glöder som vackrast i väster – ligger jungfrun död bredvid rosorna och liljorna som hon hade älskat och kysst.

.

Elvira och Sixten hade säkert älskat med varandra, kanske ofta och desperat. Fysiskt älskande kan upplevas som ett motgift mot döden – den är dess raka motsats – och som en längtan efter livet. I hans hjärta var hon hans oskuldsfulla brud – hans ros. Hon var den kvinna han älskade men inte kunde erbjuda någonting. Den skuld och sorg han måste ha känt.

.

Han hade skrivit till hotellet i Svendborg och meddelat dem att de skulle vara tillbaka den 18 juli. Han hade även skrivit till sin far och bett om monetär hjälp men inte fått svar. Det verkar som om han haft ett sista, litet, flämtande hopp som slocknade för alltid den 18 juli – samma dag som de skulle åkt tillbaka i Svendborg,

.

Sixtens sista, vackra dikt var ömt förvarad av Elvira i en sött litet smyckeskrin i hennes hotellrum i Svendborg, tillsammans med guldkorset som hon fått av den danske kungen. Intill låg en vissnad rosenbukett – en gåva från Sixten till hans drömmars brud.

.

.

Analys av Elvira Madigans Självmordsdikt

elvira_madigan_dikt_sjalvmordsdikt

Elvira Madigan deltog aktivt under sitt och Sixten Sparres självmord i Norreskov skog på Tåsinge, som hennes dikt visar. Självmordsdikten skrevs på smörgåspappret från deras sista måltid och återfanns i hennes ficka. Att hon skulle ha mördats får betraktas som helt uteslutet.

.

Elvira Madigan was an active participant in her and Sixten Sparre’s suicide in Norreskov woods on Tåsinge, which her poems demonstrates. The suicide poem was written on the sandwich paper from their last meal and was found in her pocket. She was obviously never murdered.

.

.

Elviras dikt visar på ett förvånansvärt emotionellt lugn och kyla. Det finns ett vemod över livets förgängelse, och en lugn resignation. Livet hade mist sin betydelse för henne. Det berodde på hennes olyckliga kärleksrelation med Sixten Sparre, men antagligen även på krafter inom henne själv som var i grunden depressiva och destruktiva.

.
Om man kan tala om en suicidal läggning tror jag det är applicerbart här. I hennes dikt finns inga stora utrop eller känslomässiga uttryck, ingen vånda, ångest, tvekan eller oro – bara resignation och ett lugnt konstaterande att livet nu är över.

.

Detta är en person som uppvisar ett kallt lugn inför det hon ämnar göra. Detta är också en person som mycket väl kan tänkas trycka på avtryckaren själv. Elvira hade ett skotthål i höger öra och denna del av huvudet är det vanligaste stället att skjuta sig på vid självmord med handeldvapen

.

Likgiltighet, kyla och lugn gör det lättare att begå en sådan handling, och traditionellt har dessa egenskaper varit förknippade med män i sådana här situationer.

.

Sixten var militär och har fått ikläda sig den rollen men faktum är att hans dikt ‘Brudbuketten’ – skriven bara dagar tidigare – har betydligt mer emotionellt uttryck än Elviras dikt.

.

Jag har alltid sett Elvira Madigan som en mer komplex person än som bara en hjälplös kvinna som viljelöst låter sig ledas. Jag tycker inte alls hennes dikt – som uppvisar både styrka, karaktär och lugn – tyder på det.

.

Hon var van vid uppmärksamhet, vilket hennes för den tiden mycket utmanande klädsel, frisyr och sensuella poserande för PR fotografier inför manliga fotografer visar. Hon var medveten om sin sexuella dragningskraft och använde den. Sedan barnsben fick hon ständig uppmärksamhet eftersom hon uppträdde på cirkus redan som liten flicka, och denna antog naturligtvis gradvis en mer och mer sexuell karaktär när hon växte upp.

.

Hon var säkert en flicka med ett tungt sinnelag i grunden och därför också strikt hållen av sin mor, som nästan höll henne inlåst och som medgav att hon inte ville se henne gift med någon. Detta tyder på någon form av osund familjerelation vilket inte är så förvånande i de kretsar hon kom från, och att kanske mamman visste att något var psykiskt fel med dottern.

.

Enligt henne hade dottern ‘visioner’ och ett överspänt psyke. Att skylla allt på mannen och göra henne till ett offer är bekvämt men faktiskt inte så som det mesta tyder på att det var.

.

Elvira hade en dödslängtan. Hon hade nyligen prisat och beundrat baronessan Vetseras och kronprins Rudolfs öde – två människor som skjutit ihjäl sig bara ett halvår tidigare, och hon var besatt av Mayerlingdramat.

.

Det är viktigt att komma ihåg att hennes uppväxt inte varit särskilt stabil. Mamman var ogift och hade två barn med olika fäder som inte gift sig med henne och den ena faderns namn kunde hon inte uppge. Någon riktig far hade Elvira aldrig, ej heller någonsin ett normalt, varaktigt hem.

.

Mammans pojkvän, John Madigan, var mest intresserad av vad flickan kunde inbringa ekonomiskt. Han ville ha sin egen cirkus, även om det betydde en förödande standardsänkning för Elvira. 1887 sade vittnen att hon verkade deprimerad när hon uppträdde och att de var generade över att se henne uppträda i i en sådan miljö.

.

En rörig bakgrund med okända faktorer påverkade säkert Elvira negativt, vilket gjorde hennes psyke – präglat av tungsinne – sämre. Två människor med medfödd depressiv läggning och sedan tidigare negativa livserfarenheter kan givetvis mycket väl påverka varandra i den riktning som denna tragiska kärlekshistoria tog, och det är vad som troligen skedde sommaren 1889.

.

Elviras roll var dock säkerligen avsevärt mer aktiv än vad som traditionellt tillskrivs henne.

.

Samma dag hon gav sig iväg från sitt tillfälliga rum i Sundsvall efterlämnade Elvira ett avskedsbrev till sin mor – märkt av tårar – där hon bad om förlåtelse för vad hon nu gjorde och sade att hon skulle betraktas som död om de inget hörde ifrån henne inom två veckor.

.

Detta tyder på att självmorden var planerade i förväg – kanske som en sista utväg om de inte kunde finna någon annan lösning.

.

Elvira och Sixten åkte iväg på vinst och förlust, av djup längtan efter varandra och som ett sätt att avsluta de liv de tidigare levt – liv de inte längre ville leva. Elvira var inte förd bakom ljuset utan fullständigt medveten om vad hon hade att vänta sig.

.

.

.

.

taasinge museum elvira sixten exhibition

På Tåsinge finns idag ett fint litet museum med intressanta föremål från tiden, t.ex. Elvira Madigans spegel med klocka i och den säng hon sov i under sina sista dagar i Troense. Föremål från tiden är t.ex.danska ölflaskor och en flaska aqvavit från 1800-talet och en flätad korg liknande den som Elvira och Sixten hade med sig in i skogen.

.

On Tåsinge, there is a nice little museum today with interesting historic artifacts from the time period, for example Elvira Madigan’s own mirror with a clock in it, Danish beer bottles from the 19th century, an old akvavit bottle, a straw basket like the one Elvira and Sixten brought with them into the woods, and the bed that Elvira slept in during her last days in Troense.

.

.

.

1889 skrev Johan Lindström Saxon det folkliga och älskade skillingtrycket om tragedin. Skillingtryck var folkvisor och melodier som man sjöng och spelade runt om i stugorna. Visan om Elvira Madigan blev oerhört populär och älskad och har överlevt in i våra dagar.

.

Här är den sångtext som Johan Lindström Saxon skrev till sitt skillingtryck Elvira Madigan eller Sorgeliga Saker Hända:

.

.

Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna —
Den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
Ögon blå och kind så röd,
Smärt om livet som en stängel;
Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
Lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre
Och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter
Barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde,
Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden
Men den tog ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar
Ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar
Bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta,
Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andats förr’n hon dog.

Ack ni hör, Ni ungdomsglada,
Tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada
Ni ock en gång, förr’n Ni dör!

.

.

.

skillingtryck_johan_lindström_saxon_julius_strandberg_elvira_madigan_sorgeliga_saker_hända

Denna fina bild är en illustration till danske Julius Strandbergs skillingsvise. Johan Lindström Saxon skrev sitt skillingtryck 1889, precis som Strandberg. Det heter Sorgeliga Saker Hända, eller Elvira Madigan.

This pretty image is an illustration for a Danish folk ballad written by Julius Strandberg. Both he and Lindström Saxon wrote their ballads in 1889.

.

.

.

.

erik_sparre_son_barn_child__af_rossvik_fru_signe_carl_ambjorn_sixtensson_son

Erik Sparre. Sixten Sparre fick två barn med sin fru. Den förstfödde var en son – Carl Erik Ambjörn Sixtensson Sparre af Rossvik, kallad Erik Sparre af Rossvik. Här är Erik i gröngräset en sommardag med sin fru, Signe. Förstora gärna bilden genom att trycka på den.

Glädjande nog gick det gick bra för Sixtens son som sedermera blev kapten och batterichef vid Norrlands artilleriregemente i Östersund. Liksom sin far valde han den militära banan. Han är begravd i Kristianstad, i urnlund.

.

Erik Sparre. Sixten Sparre had two children with his wife. The firstborn was a son – Carl Erik Ambjörn Sixtensson Sparre, called Erik Sparre af Rossvik. Here is Erik in a meadow with his wife, Signe. You can enlarge the photo by clicking on it.

Fortunately, things went well for Sixten’s son and he later became captain of a battery, an artillery unit, at the Norrland’s Artillery Regiment. He is buried in Kristianstad, in an urn memorial meadow.

.

.

.

ljungbyhed_skanska_dragonregementet_minnessten_dragonstenen_minnesmarke_k_6_sten_ystad_bonnarp_bonarp_herrevadskloster_dragoner_skane

Där stolta dragoner och officerare från Skånska dragonregementet en gång red sina hästar i Ljungbyhed härskar idag lugn och stillhet. Den melankoliska vinden spelar i träden och duvor kuttrar mjukt. De sista gyllene solstrålarna smeker kärt dragonstenen, en minnessten över dragonerna som vistades här på de stora hedarna. Tusentals soldater från kavalleriet och deras hästar brukade exercera och öva här. Allting har sin tid – och en era fick sitt slut.
.
.
.

Sista qväll’n, då vill jag minnas, sol, då vill jag minnas dig

Tacksam för det ljus du lyste vänligt neder på min stig.

Blickande som du i qvällen, fridfull lägger jag mig ner

Och i vesterns aftonskymning endast österns gryning ser.

.

– Sixten Sparre

.

.

.

herrevadskloster_ljungbyhed_herrevads_kloster_militar_dragoner_skanska_dragonregementet_husarer_k_6_minnessten_kavalleriregementet_kavalleriet

Herrevadskloster Park. The sound of Dragoon officers from the Skånska Dragonregementet riding their horses is no longer heard here. There is silence and tranquility in the large and beautiful park. Ducks and white Scania geese dwell by the glimmering ponds where reflections of the sun and sky play on the surface, like jewels.
.

In the shade of large old trees, a handsome man called Sixten Sparre was sitting near the pond in the beautiful park at Herrevadskloster. From afar came the faint sound of laughing Dragoon officers in high spirits. He was among friends.
.

He was listening to the birds and reflecting on the beauty of the landscape. The nightingales sang so beautifully this evening! As so often before, when inspired, a poem was created inside him and quickly put into words on paper. He used to carry with him writing utensils on his journeys.
.

The wind gently caressed his hair. Slowly, he removed his military jacket and stretched out on the grass, wearing only his shining white shirt and his dark trousers. He gazed up at the trees that moved slowly and gracefully in the wind above him. The soft sound calmed him. A merry butterfly danced passed him and little bees were chasing the pretty wildflowers by the pond.
.

This is my home, he thought. This feels like Bjärka Säby, my dear childhood home that I once lost.
.

Distracted by sudden memories of wild childhood horse races with his friends on dirt paths in the Bjärka Säby countryside, he pensively drew his fingers through his short hair.
.

His attention was focused more on women nowadays, he thought. He smiled and closed his eyes. A vision of HER appeared in his mind – suddenly, uninvited, but not unwelcome. She had the power of doing that to him, sometimes when he least expected it.
.

If she could only have been with me now, he thought. To see her move gracefully over the green lawns in that pretty white dress. What an angel she was, and how lucky, or unlucky, he was for having met her and fallen so deeply for her. He sighed.

.

– Sofie A

.

.

.

En Sixten Sparre dikt:
.
.
 Vid Herrevadskloster
(Till fröken C. S.)
.
Så härligt är det att sitta
Om qvällen vid Herrevad.
Och njuta af sommarafton
Under lummiga kronors rad.
.
Sitt glittrande bälte kastar
I parken bäcken fram
Och speglar blommande tufva
Och speglar åldrig stam.
.
Så härligt är det att höra
Hur näktergalarne små
Vid Herrevad i parken
De tjusande drillarne slå!

.

En afton ej länge sedan
Jag satt vid sorlande bäck
Och njöt af fogelsången,
Som gick ur lummig häck.

.

Då klingar i qvällen plötsligt
En stämma skön och varm,
Och — näktergalarne tystna
Vid sång ur jungfrubarm!

.

Än sprang i glada toner
Så yr den sången fram,
Än klang i toner djupa
Den vek och allvarsam;

.

Än varm som solig middag
I sommarns glada dar,
Och än som vårlig morgon
Så frisk och underbar.

.

Det var så härligt att sitta
Den qvällen vid Herrevad
Och lyssna till Dina sånger
Under lummiga kronors rad!

.

Du for. — Från häcken åter
Slå näktergalarne små;
Men säkert aldrig den qvällen
Ur deras minne skall gå! —

.

.

.

.

.

Elvira Madigan

elvira madigan sixten sparre hedvig jensen 1

Elvira Madigan, cirkusprinsessa, i cirkusdräkt. Elvira Madigan, circus princess, in a circus costume.

.

.

.

.

The Tragic Love Story of Elvira Madigan and Lieutenant Sixten Sparre af Rossvik

.

.

.

The ‘Murder’ Myth.

.

First, a short review of Klas Grönqvist’s and Kathinka Lindhe’s books. They claim that Sixten Sparre murdered and misled Elvira Madigan, without giving any evidence whatsoever for these and several other controversial statements. It is tragic when sensationalism and pure speculations mean more than truth, ethics and objectivity – especially when it comes to defamatory accusations.

.

Those who maintain the myth of the ‘murder’ on Taasinge always lack one important thing – evidence. They have none. In their effort to defame Sixten Sparre and justify their books, they try to put forth their scenario which is built on subjective guessing, speculations and fantasies – just like their books.

.

Their logic is that Sixten Sparre was poor and in debt, so he did never love Elvira. According to them, people who are in debt are incapable of falling in love. All their love letters were destroyed since no one had an interest in keeping the proof of their love. Both families wanted to suppress the scandal, so now people can instead invent their own truth.

.

.

Elvira was not in love with Sixten, Grönqvist speculates. She was apparently so tired of his letters and courtship that she wrote to him for several years, met him secretly, pawned her jewellery, packed her trunk and ran off to him in secret, travelled together with him to Denmark and willingly let herself be shot by him in the woods. According to them, she thought she was going to be married, even though she had planned her suicide in advance and warned about what she was going to do in her farewell letter, written in May, 1889.

.

Revisionism for revisionism’s sake cannot be justified when it flies in the face of logic and existing, credible evidence. Just like in the Jack the Ripper case, new theories sell – no matter how far-fetched – and that is probably what this is about. When you speculate without any evidence you may also find that the author of Alice in Wonderland was Jack the Ripper – a suggestion which has been made.

.

.

The famous and loved Danish folksong writer and author Julius Strandberg said already in 1889 in his beautiful ballad that they did not know who shot Elvira, so they realized this even then. They wanted to avoid seeing the much loved circus artist Elvira being buried outside the church yard’s walls – which often happened to self-murderers – so they blamed the dragoon lieutenant. That was convenient, but was it the truth? Most likely not, as we shall se later. Could they prove it? Definitely not.

.

Traces of residue from firing a handgun could not be forensically detected in those days. In other words, it was impossible to determine by the use of forensic science whether or not she had fired a weapon. The case was never treated as a criminal case and no autopsy was performed. They were only hastily examined in the woods and then put into coffins. The place was not even protected, and journalists and others had free access to the death scene.

.

That is why we have an important witness who reported how Elvira was actually positioned, and who copied her suicide poem from the sandwich paper. Generally, the matter was handled very sloppily. Only a cursory inventory list of Sixten Sparre’s belongings in Svendborg was made, and the revolver and ammunition box instantly disappeared without a trace.

.

.

Elvira Madigan wrote a suicide poem in the woods shortly before she died, written on sandwich paper from their last meal. The poem proves that she was an active participant during the suicides. That she was murdered is out of the question. More about the suicides later.

.

Laura Madigan’s vindictive, angry and confused letter to the newspaper Politiken shortly after the death of Elvira contains provable lies, and it therefore lacks evidentiary value. Her motive also makes her downright untrustworthy. She wanted to restore her daughter’s honour and inflict damage on Sixten Sparre. That was her motive for the letter, and that makes her strongly biased. Much of it is also hearsay.

.

elvira_madigan_sixten_sparre 2

Sixten Sparre and his great love Elvira Madigan

.

Sixten Sparre never called himself ‘count’, which Klas Grönqvist claims in his book, even though he must have known that during the judicial inquest, those who ran the hotel and lodgings that Sixten and Elvira had visited all said that he had presented himself as Lieutenant Sparre. No one mentions the word count.

.

A newspaper directly citing the guest book in Svendborg stated that he had listed himself as Lieutenant S. Sparre. On his own calling card it said Lieutenant S. Sparre – NOT count. Grönqvist ignores all this and does not even mention the judicial inquest. He instead relies on some article in a sensationalist newspaper. In those days, it was a major faux pas to use a title that you had no right to – which he never did.

.

Grönqvist’s hostility towards Sixten Sparre makes him unreliable. He leaves things out that speak to his advantage and makes statements – as in the case of the count title – that are downright false. He speculates that Sixten was mentally ill and even diagnoses him. Strange, since he is not a psychiatrist, lacks competence and has never met him. He uses his father’s letter – a man without any education or competence in the field of psychiatry – which he wrote shortly after the death of his son when he was confused after what happened, and grieving.

.

The fear that his son’s body could still be used in medical research was almost certainly there. At that time, foreigners who committed suicide in Denmark could have their bodies claimed by medical institutions, for research purposes. The only way to totally avoid this fate was to claim insanity, which was also done in the case of crown prince Rudolph of Austria in order for him to be buried inside the church among his ancestors. Sixten’s father was just scared.

.

Sixten’s father wrote after the suicide that Sixten had changed. In the same letter he also wrote that he was unhappy in his marriage. It was an arranged marriage to a woman he was incompatible with, that he saw no way out of. That almost certainly explains the change in him that his father had noticed, and that Sixten during the last time had become flirtatious. During the last few years, his empty marriage made him stop caring any more and look for a way out. He was therefore very susceptible to Elvira’s influence when he met her.

.

.

Grönqvist fantasizes that Sixten was influenced by a book that there is no evidence whatsoever that he even read. You can always find similar suicide stories in films and books if you look for them. To claim, without any evidence whatsoever, that a fictional character that had nothing at all to do with Sixten Sparre influenced his actions, and to try to insinuate that he therefore had had no feelings for Elvira, is unethical and a shockingly bad and cheap style of writing.

.

Grönqvist has a disclaimer at the very end of his book, where he admits that most of it is speculation. This after having called Sixten mentally ill on page after page in his book. His book is a shameless stew of fantasies and speculations. He reports from the bed chamber that Sixten probably cared only about his own pleasure and not about Elvira’s. One wonders what archive he used when he found that ‘fact’. The conclusion is that Grönqvist cares more about the character assassination of Sixten Sparre than about respect for the truth and ethics.

.

.

Kathinka Lindhe’s book must be viewed as fiction. Jewels such as ”I know you, Sixten, you don’t fool me!” are repeated generously. She pretends to be Luitgard in the book and pretends it is her ‘diary’, writing in first person singular – something which has misled lots of people into thinking it is Luitgard’s actual diary since she is a relative, instead of just pure fictional and made-up material – which she in the very end of the book admits that it is. She insinuates that it was only Sixten’s fault that he was in debt – something which she presents no evidence for at all. On the contrary, Luitgard’s spendings are just ignored, just as their common expenses. She is portrayed as a saint.

.

Lindhe is angry with her ex husband who was unfaithful, something which is revealed in the book and was the inspiration for it. She seems to confuse him with Sixten Sparre, who is made to pay.

.

.

.

The much loved and famous Danish folksong writer and author Julius Strandberg said already in 1889 in his beautiful ballad that they did not know who shot Elvira, so they realized this even then. They wanted to avoid seeing the much loved circus artist Elvira being buried outside the church yard’s walls – which often happened to self-murderers – so they blamed the dragoon lieutenant. That was convenient, but was it the truth? Most likely not, as we shall se later. Could they prove it? Definitely not.

.

Traces of residue from firing a handgun could not be forensically detected in those days. In other words, it was impossible to determine by the use of forensic science whether or not she had fired a weapon. The case was never treated as a criminal case and no autopsy was performed. They were only hastily examined in the woods and then put into coffins. The place was not even protected, and journalists and others had free access to the death scene.

.

That is why we have an important witness who reported how Elvira was actually positioned, and who copied her suicide poem from the sandwich paper. Generally, the matter was handled very sloppily. Only a cursory inventory list of Sixten Sparre’s belongings in Svendborg was made, and the revolver and ammunition box instantly disappeared without a trace.

.

.

Elvira Madigan wrote a suicide poem in the woods shortly before she died, written on sandwich paper from their last meal. The poem proves that she was an active participant during the suicides. That she was murdered is out of the question. More about the suicides later. Now back to the beginning, a September day in 1854…

.

.

.

Swedish Nobleman and Lieutenant Bengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik was of very old and prominent nobility, born into one of the oldest noble families in Sweden, and he was a Cavalry Officer and first Adjutant in the Royal Scanian Dragoon Regiment.

.

Sixten Sparre was born in Malmö September 27th 1854, as the eldest son of nobleman Sigge Sparre af Rossvik, born Gabriel Gerhard Sigge Sparre af Rossvik 1819 – 1897, and his wife Adéle Sparre af Rossvik, born Adelaide Virginia Peyron, then called Adéle Peyron, 1831 – 1909.

.

The family moved to the old castle at Bjärka Säby, near Linköping, in 1860. Here, Sixten grew up in an idyllic, rural landscape with flower meadows, green pastures, lush oak trees and a beautiful lake. His love of nature, nostalgia and poetry was awakened here early on. In 1871, the family moved to the elegant military town Kristianstad, then Christianstad.

.

.

Sixten joined the cavalry at the Royal Scanian Dragoon Regiment in Christianstad as a volunteer when he was 19 years old, in 1873. He loved riding, something he always excelled in. At that time, ca 70% of the officers in the Scanian Dragoon Regiment came from the nobility.

.

He went to the Karlberg Military Academy, then called The War Scool or Royal War Academy, in Stockholm, where he became an officer in 1876, when he was 22. He was promoted to Lieutenant in 1887. He had a spotless military record and would sometimes teach at the Karlberg War Scool in Stockholm, at the Cavalry School there.

.

.

Sixten was very interested in writing, literature, culture, arts, poetry, theatre, nature, animals, riding, travels and architecture. He was a talented writer and journalist who wrote articles for several newspapers, reviews of theatre performances and beautiful, romantic and sentimental poetry. Since he was a professional military man he also had an interest in military things and he owned four rifles, 10 revolvers and pistols, four sabres and four rapiers.

.

.

.

Sixten was a very romantic, intense and passionate man. He was spontaneous, natural, vivacious and a very esteemed friend who lacked arrogance and pretense. He usually had a good word for everyone, also for those from lower social classes, which he never ignored. He always felt compassion for the poor and downtrodden, who often figure in his poetry.

.

This does not make him mentally ill, which Grönqvist incredibly claims, it makes him a man of compassion and empathy, in spite of his privileged background. There was severe and widespread poverty in the beginning of the industrial revolution and the class differences were enormous – something that Sixten had observed.

.

His poetry reveals that he could be sad, nostalgic and heavy-hearted, but there is also a longing for something brighter — for happiness.

.

.

There are no negative stories about Sixten Sparre at all. Even though amateur historians have dug deep in order to find evidence they have found none. There is not even one story, letter or testimony pointing to him behaving irresponsibly or recklessly. It seems that Sixten behaved well, both as a man in his private life and professionally, as a military man and journalist.

.

Sixten’s views on women can be seen in his poetry where they are always portrayed with love, tenderness, gentleness and compassion. Poor women often figure in his poetry, as well as women who are sad and who carry a longing.

.

.

During the very last few years of his life Sixten’s economy took a serious downfall but why has never been satisfactorily explained since he had always managed his own economy before. An expensive family life with a somewhat superficial and demanding noblewoman must certainly have been a factor.

.

In those days, the man had sole responsiblity for the family economy and he was the only one who became in debt – not his wife – even if she and their common lifestyle were the underlying reasons.

.

.

.

His beautiful poetry book ‘I Bunden Form’ was published in 1887, only two years before he died. The poetry book can be seen as a little book about love, because love permeates the book. Had he lived longer, he might very well have written more books as he had a great interest in literature, and books about love were probably high on his list.

.

.
Sixten was rather unconventional in some ways, with modest needs, since he was used to not having much money. He could appreciate a nice evening out with friends. He was a complex man who valued tradition and his military profession, but who also had a secret longing inside – an artistic, poetic side.

.

.

.

When he was 26 years old, in 1880, Sixten Sparre married noblewoman Luitgard Adlercreutz – who is sometimes wrongly called ‘countess’ – which she was not. Her nickname was Lycka. They had two children, Erik and Märta, born in 1881 and 1882. She was his very opposite in most things, as Sixten would soon discover after the first few years of marriage. Luitgard detested his writing and poetry which was an important part of his life that she had no understanding of, and he probably thought she was petty, dull, lacking fantasy, cultural interests and esprit.

.

Her Colombian father was infamous for his fiery temper tantrums, a character trait which was probably passed on to his daughter but carefully hidden from Sixten until after the wedding. After Sixten’s death, she would send flowers to his funeral on Taasinge and keep up appearances, while she privately pierced his eyes out in photographs with a needle.

.

.

Sixten became more and more unhappy in his cold, loveless marriage and he began to feel trapped and constrained. Their union was an arranged marriage with little consideration for compatibility and feelings – as was the tradition and norm in the upper class during this time. However, he felt no affinity with his wife and his father wrote in a letter that Sixten was unhappy in his marriage.

.

.

Sixten’s choice of life partner would prove to be a fatal mistake that would ultimately cost him his life. During this time you simply did not divorce — regardless of how unhappy you were in the marriage. During the very last years Sixten lost all interest and hope for his marriage and became flirtatious, restless and started looking elsewhere for happiness, until he ominously fell in love with Elvira – a woman who was the very opposite of his wife.

.

.

.

Sixten and his wife lived in a grand eight-room flat in a posh part of Christianstad where they had elegant and expensive candlelight dinners for the nobility. A certain kind of lavish lifestyle was expected by his wife, but costly clothes of silk, velvet, lace, fur coats, hats, shoes, jewellery, servants, a heavily furnished home with expensive furniture, art and silver eventually turned into a burden for Sixten who had a modest income. The family lived over their means the last years.

.

The rumour about her family fortune was not true – they were not so well-off . Sixten had to take on his part of the burden of their lifestyle, which ultimately put him in debt.

.

.

.

Elvira Madigan was born 4 december 1867 in Flensburg, North Germany. Her real name was Hedvig, or Hedevig, Antoinette Isabella Eleonore Jensen. Her mother was a Norwegian circus artist and trick rider, Eleonore ‘Laura’ Olsen, who sometimes performed at circuses under the artist name Miss Ulbinska.

.

Her father was a Danish circus man and stable master, Frederik Jensen, who soon disappeared from their lives. No one knows what became of him. Some have conveniently claimed that he died a few years later, but there is in fact no record of that in any archive.

.

.

Laura had Elvira when she was 17 and unmarried, which was unacceptable at the time. In 1871, still unmarried, Laura had a son and the father was unknown. He was Elvira’s halfbrother, Oscar. Laura never cared about her son and he was instead sent to Circus Bergman as a young child, to be trained and work for them. He would remain there for many years.

.

Only months after Elvira Madigan’s death, her mother and John Madigan exploited her in an advertisement for Circus Madigan in Gävle. They announced on a poster for Circus Madigan that some of her belongings would be distributed among the audience.

.

.

John Madigan, Elvira’s ‘stepfather’, was a domineering American circus artist and trick rider from Lafayette, Indiana, who cohabited with her mother for many years without marrying her, which was socially unacceptable at the time. He started his own little independent circus in 1887, Circus John Madigan, Circus Madigan or Circus Varieté, which offered a terrible work environment for his family. Both his main attractions – Elvira and Gisella – ran away from the circus.

.

.

.

Elvira was a Danish-Norwegian circus artist, rope walker, trick rider, juggler and dancer, famous for her skills on the slack rope and the horseback. She had to perform at a very young age. Child labour and exploitation were great problems in those days. Aldready when she wasd 11, she performed on the slack rope. She used to perform together with an adopted ‘half-sister’ called Gisella Madigan. Together, they danced, posed and juggled things on their ropes, Elvira often on the slack rope directly beneath Gisella on her tightrope above her, to the delight of the audience.

.

They were called The Daughters of the Air, Les Filles de l’Air. They were famous contrasts. Elvira was blonde, cool, serious, elegant and Nordic, and Gisella was dark, vivacious, coquette, happy and exotic. Elvira was famous for her beauty with her feminine face, curvaceous body, long legs, very long, golden blonde hair falling down to her waist, steel blue eyes and perfect porcelain pearly-white skin.

.

.

.

Elvira was a sweet, romantic and emotional girl. She was rather quiet and serious and prone to being overly emotional, dramatic and eccentric. She had a typically Victorian fascination with mysticism and the spiritual life. She was at times depressed and suicidal and had expressed a longing for ending her life in the cool waters of the sea. She had been observed walking back and forth on a bridge for a long time, seemingly fixated, just staring down at the water below.

.

She was deeply in love with Sixten — a man whom she in reality could not have. They would eventually choose death together rather than live without each other. Sixten Sparre af Rossvik came from one of the oldest noble families in Sweden, and he was also married. Elvira was born into a travelling circus, which was a group with an extremely low social standing in a society where the classes were kept separated.

.

Sixten knew their relationship was socially unacceptable, having been part of upper class society all his life, but he did not care much about traditional societal rules and did what felt natural to him as a spontaneous man – expressed his love for her.

.

.

.

Sixten discovered Elvira when he attended a circus performance. He thought that the circus was fun entertainment, and it was popular in Victorian times and experienced its golden age during the last decades of the 19th century. He also wrote a poem called ”Circus, Circus!”. He used to review theater performances and he loved anything involving the arts, artistic life and culture.

.

Elvira made an angelic appearance in a shimmering white, tight dress, with her sweet face, a curvaceous body as if shiseled in white, glimmering marble, long legs, very long, golden blonde hair gently falling down to her waist like shimmering moon beams, steel blue eyes and perfect porcelain skin.

.

Elvira moved gracefully, with soft femininity and elegance, seemingly effortlessly on the thin iron rope, with a cool little smile on her lips. Slowly and seductively she made a backbend on the rope. Her golden hair caressed her cheeks and shoulders. Soon it fell down in a cascade, like a long, golden silk curtain. She was in a perfect bridge. Her white costume glowed, just as her hair and pale complexion, in the soft light from the kerosene lamps.

.

Sixten became mesmerized by her. His vivid, passionate and romantic imagination was greatly inspired. She seemed like a vision of his dreams – warm, soft, vivacious and feminine – all he longed for.

.

.

They met, and Elvira who had expressed her dissatisfaction with a simple audience and at ”being thrown into the middle of noisy farmers markets in the countryside” and her joy when she performed in ”beautiful, lovely places such as the Tivoli Gardens” in Copenhagen, became enamoured with the elegant, educated and intense nobleman who showed such appreciation for her. Sixten was the professional military man with a secret longing for an artist’s life, and Elvira represented everything he felt drawn to.

.

.

He continued to visit the circus at every opportunity so he could see her again. They fell deeply in love and wrote intensely to each other in secret for several years. Elvira fell deeply for the handsome and intense dragoon lieutenant and nobleman Sixten Sparre.

.

.

.

In an effort to prop up her daughter’s reputation and honor which had taken a beating after it was revealed that she had eloped with a married man, her mother later claimed that Sixten had written and promised Elvira marriage and a luxurious home, saying he was divorced. That was an obvious lie since Elvira was deeply depressed when she ran away and had recently spoken about suicide methods and the Mayerling drama. She had also pawned her jewels and even some of her mother’s, which she had stolen before she ran away.

.

In a farewell letter marked by tears, found in her temporary bedroom, she told her family that she should be considered dead unless she was heard from within two weeks.. Her mother had admitted all this already in June.

.

.

Naturally, Elvira would have had no reason to be so deeply depressed or discuss suicide if she thought she was having a bright future, marrying the man she loved and becoming a wealthy nobleman’s wife. Nor would she have had to steal and pawn jewels, and run away in secret. Naturally, all this instead points to unhappy and impossible love!

.

Not surprisingly, Laura never produced any letter from Sixten that corroborated her accusations. In the same letter to Politiken she lied about other things, too. For example, she claimed that their circus with their tent was frequented ”by only the finest audience”, when several newspapers had published reviews reporting the exact opposite. Their audience was simple, consisting mostly of farmhands and military men, and there were hardly any women.

.

.

Laura Olsen also claimed in the letter that it had been Elvira’s idea to start touring the Scandinavian countryside instead of performing in the elegant, international environments she was used to, something which Elvira herself -in her only interview – directly contradicts! She said, ”anything else rather than that” about a roaring audience in the country. She wanted the elegant environment and audience in the beautiful Tivoli Gardens.

.

.

Sixten and Elvira met secretly in Christianstad and in Ljungbyhed, near a big military base where Sixten was often located when he was training with his Scanian Dragoon Regiment. They had a special poplar tree there that served as their secret mailbox, and they hid their love letters and notes to each other in the tree. Elvira’s friend also used to help them with letter forwarding. This secrecy continued for more than two years.

.

.

elvira fence

Elvira Madigan, cirkusfågel uppflugen på trädgårdsstaket. Hon var en mycket begåvad lindanserska och konstryttarinna. Ända sedan hon var liten flicka hade hon uppträtt på cirkus. Elvira poserade ofta på bilder så här.

Elvira Madigan, circus princess. She was a very talented rope walker and trick rider. Ever since she was a little girl she had been performing at circuses. Elvira often posed in photos like this.

.

.

sixten sparre löjtnant militär dragonregementet ystad

Sixten Sparre af Rossvik, på bilder ofta iförd uniform för dragonerna. Han var en stilig kavalleriofficer, löjtnant i Kungliga Skånska Dragonregementet och Elvira Madigans stora kärlek.

Sixten Sparre af Rossvik, in pictures often dressed in uniform for the dragoons. He was a handsome cavalry officer, a Lieutenant in the Royal Scanian Dragoon Regiment and the love of Elvira Madigan.

.

.

.

When Sixten was granted a leave of absence from the Scanian Dragoon Regiment between 27 May – 27 July 1889, Elvira packed her trunk and ran away from the circus without telling her family. Early in the morning in the end of May, she secretly locked the door to her temporary bedroom in Sundsvall so she would not be missed for a while.

.

Then she took a steam train down to Bollnäs where Sixten was waiting for her at the station. She brought with her Sixten’s letters and poems and almost all her belongings. This does not at all mean that she was misled by him, thinking she was going to get married. This was just something circus people always did and it was routine for her.

.

Circuses stayed in one place only for a couple of weeks, then they moved on to the next place, so when someone knew they would be gone for more than a short while they simply had to bring their belongings with them, or it would turn into a problem for the circus.

.

Elvira did not want her family to be bothered with her belongings when it was time for them to move on from Sundsvall, since she abandoned them. She knew already that she would be gone for at least a few weeks since she was going to Denmark.

.

.

Elvira was used to constantly and efficiently packing her trunk since she was travelling with the circus all the time, ever since she was a little girl. She was always on the road, even in winter. She never had a true home. Elvira was already an extremely experienced traveller due to her profession.

.

.

Sixten had a home he could go back to and did not need to bring everything he owned with him, the way circus people always did. The inventory list is incorrect —  not even listing his shirts — so we actually know very little about his packing. However, witnesses said that he was elegantly dressed in Denmark and he brought a trunk on his journey, not just a suitcase..

.

.

.

Sixten Sparre was never a deserter and never considered one by his regiment. Nor was he ever wanted or chased. In fact, he had a spotless military record. All this according to the Swedish War Archive in Stockholm. The malicious storiy about desertion and being on the run from the army was pure fiction in order to increase the drama, and to create a false image of Little Red Riding Hood and the Wolf. This was never a story in just black and white, however.

.

.

Sixten also has a street named after him in the former Royal Scanian Dragoon Regiment’s military area in Ystad, an honour which they would never have bestowed upon him had he been a deserter, naturally.

.

He was absent during two exercises, but this could have been arranged privately beforehand with his superiors. Sixten was in a very good standing as an officer. Whatever the case, this did not result in any action whatsoever on the part of his regiment.

.

.

.

.

Elvira and Sixten spent their first night in Bollnäs, at the hotel next to the railway station, probably in separate rooms. Sixten had probably prepared a considerably more romantic first night together with Elvira, most likely in Copenhagen, in much more beautiful surroundings. Elvira was an innocent girl who had hardly ever been separated from her mother. Sixten knew and respected this. The last thing he wanted to do was to frighten the woman he loved.

.

.

.

The next day they took the steam train to Stockholm where they in the evening immediately took the train down South to Malmö.

.

The couple went by steam train to the very South of Sweden, Malmö. Finally being close together on a train, travelling down through a beautiful summer-flowering Sweden must have seemed surreal, and thousands of thoughts and feelings must have gone through their minds. They lived in their rosy dreams and for a short while they were happy.

.

.

In Malmö, they took the steam ferry over to Copenhagen in Denmark. There they visited the Tivoli Gardens where Elvira had received a golden cross by the king of Denmark, Christian IX, after a marvellous private performance for him in 1886. It was her very happiest moment and she treasured the king’s cross, so she would love to be there with her Sixten.

.

People who saw them in Copenhagen admired the beautiful couple who looked so happy and in love. Finally being together during those beautiful summer days must have felt like a dream come true.

.

.

However, they were worried and depressed at this point, having difficulty finding a way out of their serious problems. They lived from day to day – unable to choose a clear direction for their lives. In the end, they only had their rosy dreams and fantasies left, but the reality seemed more and more bleak and the future darker and darker.

.

.

Before she eloped, Elvira had to her mother praised the fate of baroness Vetsera as ”very fortunate”. Mary Vetsera had died six months earlier in a sensational double suicide with her beloved, but married, Crown Prince Rudolph of Austria, in the Mayerling drama. He had shot them both and the drama had caused a great international scandal. Elvira was deeply affected by this, her mother said, and she had asked her shortly before she ran away which way to die was best, by drowning or shooting oneself.

.

.

Sixten was poor and stuck in a loveless marriage with a demanding wife that he saw no way out of, and he felt trapped and constrained. His artistic, poetic and creative side was suppressed by the expectations of him as a nobleman and officer.

.

Elvira’s circus now offered low-quality working conditions in a cold, drafty and stinking tent, rather than the glamorous circus houses in the grand cities of Europe that she was used to. She probably began to feel used, especially by John Madigan, her domineering ‘stepfather’, an American circus artist and trick rider from Lafayette, Indiana. The American circus artist lived with her mother without marrying her for many years and liked the feeling of being called ”Circus Manager”.

.

.

Witnesses described in 1887 the awful conditions at circus Madigan. Elvira had lost all her enthusiasm and joy and her smile was colder than ever. Her scene costumes were worn and in a bad need of repair. The tent was cold and drafty, badly lit and stinking from rotten hay. The seats were primitive wooden boards and the rather small audience consisted of only men – mostly military men and farmhands.

.

The performances were poor, except for Elvira’s and Gisella’s, but everything was marred by the poor surroundings. Witnesses described how embarrassed they were watching her perform in that environment.

.

.

.

On 18 June, they went to the beautiful little coastal town Svendborg, where they stayed at an elegant hotel for nearly a month. They had two rooms and pretended to be newlyweds on their honeymoon. However, guests noticed that only Sixten was wearing a wedding ring and that Elvira’s clothes seemed strangely plain in comparison to Sixten’s – which were elegant.

.

.

They had behaved very gracefully and courteously, and they had had modest needs regarding food and beverages. Sixten had always presented and listed himself as ”Lieutenant Sparre” and ”Lieutenant S. Sparre, Stockholm”. He had never called himself count.

.

This according to several independent witnesses under oath to a judge on July 30th, 1889. The witnesses were the owners themselves, Mr. Pedersen at Hotel Svendborg, and at the lodging accomodations on Tåsinge island.

.

.

On his calling card it also said Lieutenant S. Sparre – NOT count. In those days, it was a major faux pas to use a title you had no right to – which he never did.

.

.

The old newspaper stories about Elvira and Sixten leading a glamorous high-life and Sixten Sparre presenting himself as a count, are in other words totally false. In Svendborg, he had presented Elvira as his wife, and in Troense he had not presented her at all at the lodging accomodations they had visited there.

.

They made long excursions in the romantic countryside and they probably visited the nearby, beautiful bathing village Christiansminde.

.

.

Now the money was almost gone and no future seemed possible for them. Elvira knew Sixten was poor since she had pawned jewellery and stolen some of her mother’s jewellery before she ran away, so she knew her future with him was highly uncertain but this had not influenced her decision to follow him. Her love for him was stronger. Sixten, in turn, had sold one of his horses and had also asked for some of his salary at the regiment to be paid in advance in order to finance their journey.

.

.

When a circus where Elvira’s half-brother Oscar had been a member for many years suddenly visited Svendborg, they wanted to avoid a confrontation. Sixten and Oscar, or someone else from circus Bergman who all knew Elvira, had almost certainly already had some kind of argument. They hastily told the hotel Svendborg that they were going for a longer excursion for a few days, and then they took the steam ferry to the idyllic nearby island Taasinge.

.

Circus Madigan did not want to lose their main money-making attraction, Elvira. Sixten had been threatened by them early on. At circuses there were rough individuals and he had brought his service revolver to Denmark when he left with Elvira. He had also ordered 100 bullets for his revolver two days before his holiday. Now he brought the weapon without its holster to Taasinge island.

.

.

.

Left in Elvira’s room in Svendborg was a withered rose bouquet with a blue silk ribbon tied around it. In a pretty little box next to it Elvira kept a treasured poem written on red paper only days before, ‘The Bridal Bouquet’. It was a gift from her beloved Sixten to the bride of his dreams.

.

In the box was also her precious golden cross given to her by the King of Denmark.

.

.

.

Elvira and Sixten had already spent time on the beautiful island Taasinge and the fishing village Troense that summer. They enjoyed to go for romantic, longer excursions and small trips in the vicinity of their hotel in Svendborg, and they enjoyed the beautiul countryside and the little charming villages along the coast, while living in their romantic dreams of being together always – a dream that could never be realized.

.

.

.

They arrived on Taasinge in the afternoon on July 15th and started to look for available rooms. In Troense, they found two little rooms next to each other at a little charming pensionat, an old-fashioned, cozy fishing cottage with a straw roof in the beautiful little fishing village and summer resort. They arrived there around 7 PM.

.

In Troense they liked to keep to themselves. They were a quiet, well-behaved and kind couple – said the managers at the lodgings during the judicial inquest – who liked to sit in the gazebo in the pleasant garden, which had a splendid view of the sea. They often had their meals there. In the wooden table Sixten carved their names and hearts with arrows in the wooden table. Among his belongings in the woods there was a a folding-knife.

.

Sixten and Hedvig

A memory of the Heart

.

.

They liked to go for long excursions in the beautiful countryside and would come back in the evenings warm and sweaty, asking for a cold beer.

.

.

.
Elvira and Sixten had one last fine dinner at Bregninge Kro consisting of asparagus soup, chicken roast, brisket of beef and currant cream for dessert. Beer and red wine was served with the food. Afterwards they had coffee, small homemade biscuits and cognac. Elvira wore her hair in a long, thick golden braid down her back – the way Sixten liked it.

.

.

They visited the nearby church in Bregninge where there is a wonderful view of the landscape from the church tower. Elvira used the name Vetsera when she unhappily signed the guest book, thinking about copying her act soon.

.

That someone else signed the church’s guest book, using the name Vetsera, when Elvira was there copying the Mayerling double suicide must be regarded as extremely far-fetched. Elvira was used to using other names than her real one – Hedvig, and the name Vetsera was highly symbolic for her, a woman whom she thought about a lot, and whose courage and determination she admired. Her mother said she was deeply affected by the Mayerlingdrama and she talked about it often.

.

.

.

The end was approaching fast. The noose became tighter. Reality seemed more and more bleak and the future darker and darker. Dreams could no longer shut out a harsh reality where romantic fantasies of a never-ending paradise of sunshine, roses and lilies, meadows, the sea and singing larks had no place.

.

The abyss rapidly came closer. They felt the ground and everything stable disappear beneath them. They had nothing left to hold on to – except each other. Desperately, they threw themselves into the soft, merciful clouds of eternity and oblivion.

.

.

Late in the evening on 17 July, they came back from their excursion, warm and sweaty, asking for beer. They did not want any food, they said, when they saw the dinner that had been prepared in the gazebo. They had their beer in the gazebo and they told the landlady that they were off for a longer excursion the next day, so no meal needed to be prepared for them. They asked for a picnic meal to carry with them the next day.

.

.

On Thursday morning around nine o’clock, July 18th, they had soft-boiled eggs and coffee. Sixten was polite and small-talked whereas Elvira was quiet and seemed sad. Sixten had written to his father, asking for help, without receiving a reply. This most likely directly triggered the suicides.

.

He had also written from Taasinge to the hotel in Svendborg where they had their luggage and an unpaid bill, telling them they would be back on Thursday the 18th. The suicides were probably impulsive – probably decided the same day – and not at first the reason for the Taasinge trip, which was to avoid trouble from Circus Bergman.

.

.

They got their picnic basket containing two beers, a bottle of aquavit which Sixten had asked for, and sandwiches wrapped in paper that Elvira later used in the woods when she wrote a sad farewell poem where she reflected on death and the insignificance of life. The poem shows that she was an equal participant in the suicides.

.

.

In the basket Sixten put a box containing 25 bullets for his military service revolver. On the box he had written with a pencil:

.

.

Dear Hedvig. To My Own.

Sixten

.

He had dedicated the bullet that would kill him to the woman he loved.

.

His dedication indicates that Sixten intended to give Elvira the ammunition box, so she could do with the bullets what she wanted – in other words, he gave her the power to do with the ammunition what she thought best, which she probably did, since there is in fact evidence pointing to her shooting herself first. In his way, Sixten indirectly told us that he had not shot her..

.

.

When they said goodbye that morning around 10 o’clock, it was forever. They were last seen on the evening of the 18th, around six o’clock, when they visited a nearby house in the woods, asking for some water. They drank water at the house and got a bottle of water to carry with them. Like two ghosts they then disappeared into the woods the same way they had come from. It was the last time they were ever seen alive.

.

.

On Thursday evening the 18th, or the very latest on the 19th, they entered deep into the big North Forest, Norreskov. They walked along tiny pathways in the woods under high beeches, alder trees and oaks, among thickets and tall nettles. Finally, they found a little bright clearing among a few small beeches and Sixten put his rain coat on the ground for them to sit on and his open, black umbrella next to Elvira. It was rather chilly.

.

.

They had their last picnic meal and Elvira wrote a sad little farewell poem and put it in her pocket where it was found later. She was empty and resigned, saying farewell to a life that had lost its meaning to her. It was written in a language that was an odd mix of Swedish, Danish and German, revealing that she had received little schooling.

.

.

.

elvira_madigan_poem_1

Elvira Madigan deltog aktivt under sitt och Sixten Sparres självmord i Norreskov skog på Tåsinge, som hennes dikt visar. Översättning av mig. Självmordsdikten skrevs på smörgåspappret från deras sista måltid och återfanns i hennes ficka. Att hon skulle ha mördats får betraktas som helt uteslutet.

.

The poem that Elvira Madigan wrote in the Norreskov woods right before their suicides. It was later found on her body, sticking out from a pocket. I made a translation into English. Elvira was an active participant in the suicides, which this poem shows. She was obviously not murdered.

.

.

.

Finally, Elvira and Sixten joined in a last desperate embrace. Perhaps they kissed and told each other ”See you again soon on the other side”.

.

Elvira committed suicide first. It was never properly determined forensically who shot her. That was merely an assumption they made at the time. The bodies were undressed and only hastily examined in the woods and then wrapped in sheets and immediately put into coffins for transport to the cemetery. No autopsy was performed, and much less any gunpowder residue analysis of the hands, which they could not do at the time.

.

.

The bullet went into the back of her head at an angle, and death was instantaneous. Elvira could easily have shot herself as the position of the gunshot wound in the side of the head is the most common one seen in suicides with handguns.

.

.

A very important and credible eye witness on the scene – the same man who had copied Elvira’s suicide poem from the sandwich paper – reported that Elvira was found on Sixten’s right-hand side with her left arm stretched next to his, and her right arm bent upwards towards her head, with her right hand close to her right temple.

.

.

This strongly indicates that Elvira shot herself first, using her right hand, and holding Sixten’s right hand in her left hand. She pointed the revolver slightly backwards, at an angle, so she never risked hitting Sixten. Sixten pointed the weapon upwards and immediately shot himself through the mouth afterwards This explains the odd positions in which they were found.

.

.

If Sixten shot her, it makes no sense that Elvira had a gunshot wound in her right temple when that side of her head was inaccessible for him in the position they were in on his raincoat. According to the police report, Elvira was lying on Sixten’s right-hand side, with a gunshot wound in her right ear.

.

.

Elvira’s hands were probably positioned on her chest later, in a sign of reverence, by someone out of all the many people who had access to the scene, which was not properly protected.

.

.

Elvira looked peaceful in death, and she was lying on her back. She was dressed in a simple black wool dress and a grey cardigan. Her small parasol was lying on the ground with a broken handle, probably accidentally stepped on in the dark. Her corset and bustle which she had taken off to feel more comfortable were hanging from on a nearby tree branch.

.

.

Sixten also looked peaceful in death, and he was lying on his back with his arms and legs stretched and his legs spread. The revolver was next to his right hand – between them. He was dressed in grey trousers and a black jacket buttoned all the way up.

.

They were finally united in death, sleeping eternally close to each other on Sixten’s raincoat.

.

.

.

On July 22, a mother and her daughter were in the woods looking for nettles for their cows. Suddenly they saw a gentleman and a lady lying dead on a raincoat with a large umbrella next to the lady’s head. By the gentleman’s feet stood a picnic basket. Their bodies were already in a bad way in the summer heat and they had been dead for some time. The tragedy became a sensational news story. Everyone wanted to know about the scandalous and romantic love affair that ended so tragically in suicide. A debate on morality and other issues pertaining to the incident soon followed.

.

.

Elvira and Sixten who had sought privacy so deep inside a big forest, still became totally exposed in the end.

.

.

.

On July 27th, Sixten and Elvira were buried next to each other on Landet church yard on Taasinge, near the woods where they had died. No autopsy had been performed. Present were Sixten’s brother Edvard, Juel Brockdorff from Valdemar’s Castle, and summer tourists and residents who were moved by the tragic fate of the love couple. Their coffins were placed less than a yard from each other in the graves.

.

People who were moved by the tragedy threw flowers on their coffins as they were being lowered into the graves. Women and girls who were saddened by the tragedy picked wildflowers in the meadows in the vicinity and made flower bouquets, which were placed on the coffins and thrown down into the graves during the funeral.

.

Next to their burial site is a beautiful big oak tree. The grave site is still often visited today, and brides often lay their wedding bouquets on their graves, in rememberance, and as a tribute to love.

.

.

Elvira has a headstone of white marble and Sixten a stone of grey granite. They were paid for by Sixten’s brother Edvard, just like the graves near the big oak tree. The headstones were deliberately made discreet and modest due to the circumstances. During this time period, those who committed suicide were not always even buried within the church yard’s walls.

.

.

.

.

In the woods in Nörreskov – at the very spot where they died – a memorial stone was erected. It is a beautiful and peculiar nature stone in pinkish-grey granite that was formed by the water in the nearby creek where it was found. There are often pretty flowers and other little gifts next to the stone, and many visit the place to pay tribute and to get a sense of the surroundings where they spent their last hours.

.

.

On Taasinge there is a little museum with interesting objects from the time period that are related to the tragedy, for example Elvira’s mirror with a clock in it, and the bed she slept in during her last days alive. In 1889, the Swedish author Johan Lindström Saxon wrote a folkish ballad about the tragedy called ‘Elvira Madigan’, or ‘Sorgeliga Saker hända’. The melody became immensely popular and loved, and was played and sung all over the country.

.

.

.

Analysis of Sixten Sparre’s Poem to Elvira Madigan

sixten_sparre_dikt

Brudbuketten, den vackra dikt som Sixten Sparre skrev till Elvira Madigan i Svendborg den 10 juli, bara dagar innan han tog sitt liv i Norreskov på Tåsinge Han var djupt deprimerad innan sitt självmord, och det romantiska vemodet genomsyrar dikten. Den återfanns bredvid en vissnad rosenbukett från Sixten som Elvira sparat på sitt hotellrum i Svendborg.

.

The Bridal Bouquet, a beautiful poem that Sixten Sparre wrote to Elvira Madigan on 10 July, only days before he took his life in the Norreskov woods on Tåsinge. He was deeply depressed before his suicide and a romantic sadness permeates the poem. It was found next to a withered rose bouquet from Sixten in Elvira’s bedroom in Svendborg.

.

.

Sixten Sparre was not only a military man, officer and a nobleman – he was also a gifted poet who wrote emotional and romantic poetry. In Svendborg, he wrote a truly beautiful poem on July 10, 1889, only days before he committed suicide. It was written on red paper. It is a classic, romantic and graceful poem – soft, tender and melancholy.

.

Death was on his mind by this time and sadness permeates the poem. The little hope he might have had of a future together with Elvira was fading quickly – just as their lives and as the sun in his poem that was glowing so beautifully in the West but setting in the end.

.

Elvira was his inspiration, thus the poem is an expression of beauty and of love and purity. That is how he saw her.

.

She had the power to turn death into something bright for him. Together with her – with her loving embraces and kisses – death would be quick and easy for him, just as it would be easy for her when he lovingly embraced and kissed her.

.

The beautiful maiden is kindhearted and touched by the sad fate of the flowers she was given by the man she was to marry – that they should die so soon. The roses and lilies comfort her and tell her the joy they feel when they are kissed and adored by her, and how that makes it worth it.

.

In the end – as the sun was glowing so beautifully in the West – the maiden lied dead together with the roses and lilies she had loved and kissed. Elvira and Sixten had almost certainly made love to each other, perhaps often and desperately. Lovemaking can feel like the antidote to death – it is its very opposite – and as a longing for life.

.

In his heart she was his maiden bride – his rose. She was the woman he loved but could offer nothing. The guilt and sadness he must have felt.

 .

He had written to his father, asking for monetary help, but had received no reply. On Tåsinge island he had written to the hotel in Svendborg, telling them they would be back on July 18th. It seems as if he had had a last, small, flickering hope that was finally gone forever on the same day they were supposed to go back to Svendborg – the 18th.



Sixten’s last, beautiful poem was treasured by Elvira and she kept it in a pretty little jewellery box in her hotel room in Svendborg, together with the golden cross she had received from the Danish king. Next to it was a withered rose bouquet – a gift from Sixten to the bride of his dreams.

.

.

.

Analysis of Elvira Madigan’s Suicide Poem

elvira_madigan_poem_suicide

Elvira Madigan deltog aktivt under sitt och Sixten Sparres självmord i Norreskov skog på Tåsinge, som hennes dikt visar. Översättning av mig. Självmordsdikten skrevs på smörgåspappret från deras sista måltid och återfanns i hennes ficka. Att hon skulle ha mördats får betraktas som helt uteslutet.

.

Elvira Madigan’s suicide poem was written in an odd language, a mix of Swedish, Danish and German. This is a translation I made into English.

.

Elvira’s poem shows a surprising emotional calmness and coolness. There is sadness due to the transience of life – and calm resignation. Life had lost its meaning to her because of her tragic and unfulfilled love relationship with Sixten Sparre, but probably also because of forces within herself that were inherently depressive and destructive.

.

If one can talk about a suicidal propensity, I think it is applicable here. There are no great exclamations or emotional expressions, no anguish, despair, hesitation or anxiety – only resignation and the realisation that life is now over.

.

This is a person who shows a cool determination in face of what she is going to do. This is also a person who may very well be able to pull the trigger herself. Elvira had a gunshot wound in her right ear. Gunshot wounds in that area of the head is the most common type seen in suicides committed with handguns.

.

Indifference, coolness and calmness make it easier to commit this kind of act – traits that have been traditionally associated with men under these types of circumstances.

.

Sixten was a military man and has had to take on that role, but the fact is that his poem ‘The Bridal Bouquet’ – written only days before – has considerably more emotional expression than Elvira’s poem.

.

I have always looked upon Elvira as a more complex person than as just a helpless woman passively letting herself be led. I don’t think her poem – which expresses both strength, character and surprising calmness – is any indication of that.

.

She was used to the attention, which her for the times very provocative outfits, hairdos and her sensual posing for PR photographs taken by male photographers demonstrate. She was aware of her sexual attractiveness and used it. Already at a very young age she received constant attention since she was performing at the circus already as a young girl, and that attention gradually became more and more sexual in nature as she grew older.

.

She was almost certainly a girl with an inherent melancholy and brooding mind, and therefore she was strictly watched by her mother who almost locked her up and admitted that she did not want her to marry anyone. This indicates some kind of unhealthy family situation – which is not that surprising considering the environment she grew up in – and perhaps that her mother knew there was something psychologically wrong with her daughter.

.

According to her, her daughter suffered from ‘visions’ and a was emotionally overly tense. To only blame the man and turn her into a victim is easy but in fact not the way it seems that things really were.

.

Elvira had a longing for death. She had recently praised and expressed admiration for baroness Vetsera’s and crown prince Rudolph’s fate – they had shot themselves only six months earlier and she was obsessed with the Mayerling drama.

.

It is important to remember that her upbringing was not particularly stable. Her mother was unmarried and had two children with different fathers, and she could only name the father of one of her children. Elvira never had a real father, or a normal steady home.

.

Her mother’s boyfriend, John Madigan, was mostly interested in what she could mean economically to him. He wanted his own circus, which resulted in drastically lowered working conditions and standard for Elvira. In 1887, witnesses said that Elvira seemed depressed when she was performing and that they were embarrassed to see her perform in such surroundings.

.

An unstable background with unknown factors must have affected Elvira’s melancholy psyche for the worse. Two people with inherently dark psyches and negative life experiences could easily influence each other in the direction that this love story ended, and that is what probably happened that summer of 1889.

.

However, Elvira’s part was almost certainly considerably more active than what is traditionally ascribed to her.

.

The same day she disappeared from her temporary bedroom in Sundsvall she left a farewell letter to her mother –  with dried tears – where she asked for forgiveness for what she was now doing and saying that she should be considered dead unless they heard from her in two weeks.

.

This indicates that the suicides were planned in advance – maybe as a last resort unless they could find another solution.

.

Elvira and Sixten ran away together due to a deep longing for each other, and as a way of finally ending their previous lives – lives they no longer wished to live. Elvira was not deceived. She went into it fully knowing what she could expect.

.

.

.

ljungbyhed_skanska_dragonregementet_minnessten_dragonstenen_minnesmarke_k_6_sten_ystad_bonnarp_bonarp_herrevadskloster_dragoner_skane

 Där stolta dragoner och officerare från Skånska dragonregementet en gång red sina hästar i Ljungbyhed härskar idag lugn och stillhet. Den melankoliska vinden spelar i träden och duvor kuttrar mjukt. De sista gyllene solstrålarna smeker kärt dragonstenen, en minnessten över dragonerna som vistades här på de stora hedarna. Tusentals soldater från kavalleriet och deras hästar brukade exercera och öva här. Allting har sin tid – och en era fick sitt slut..

Where proud dragoon officers from the Scanian dragoon regiment once rode their horses in Ljungbyhed, there is now calm and serenity. The melancholy wind is playing in the trees and there is the gentle cooing of doves. The last golden rays of a setting sun sweetly caress the dragoon memorial stone on the vast heather moors where thousands of cavalry soldiers and their horses used to exercise and train. There is a time for everything – and an end of an era.
.
.
.

The last evening, I want to remember, Sun, then I want to remember you

Thankful for your light that so kindly brightened my path.

Like you, in the evening, peacefully I lie down

And in the Western sunset only the Eastern dawn I see.

.

– Sixten Sparre

.

.

.

herrevadskloster_ljungbyhed_herrevads_kloster_militar_dragoner_skanska_dragonregementet_husarer_k_6_minnessten_kavalleriregementet_kavalleriet

Herrevadskloster Park. The sound of Dragoon officers from the Scanian dragoon regiment riding their horses is no longer heard here. There is silence and tranquility in the large and beautiful Herrevadskloster park. Ducks and white Scania geese dwell by the glimmering ponds where reflections of the sun and sky play on the surface like jewels.
.

In the shade of large old trees, a handsome man called Sixten Sparre was sitting near the pond in the beautiful park at Herrevadskloster. From afar came the faint sound of laughing Dragoon officers in high spirits. He was among friends.
.

He was listening to the birds and reflecting on the beauty of the landscape. The nightingales sang so beautifully this evening! As so often before, when inspired, a poem was created inside him and quickly put into words on paper. He used to carry with him writing utensils on his journeys.
.

The wind gently caressed his hair. Slowly, he removed his military jacket and stretched out on the grass, wearing only his shining white shirt and his dark trousers. He gazed up at the trees that moved slowly and gracefully in the wind above him. The soft sound calmed him. A merry butterfly danced passed him and little bees were chasing the pretty wildflowers by the pond.
.

This is my home, he thought. This feels like Bjärka Säby, my dear childhood home that I once lost.
.

Distracted by sudden memories of wild childhood horse races with his friends on dirt paths in the Bjärka Säby countryside, he pensively drew his fingers through his short hair.
.

His attention was focused more on women nowadays, he thought. He smiled and closed his eyes. A vision of HER appeared in his mind – suddenly, uninvited, but not unwelcome. She had the power of doing that to him, sometimes when he least expected it.
.

If she could only have been with me now, he thought. To see her move gracefully over the green lawns in that pretty white dress. What an angel she was, and how lucky, or unlucky, he was for having met her and fallen so deeply for her. He sighed.

.

– Sofie A

.

.

.

.

elvira madigan hedevig jensen 1

Elvira Madigan.

.

.

sixten sparre barn 1

Sixten Sparre som ung pojke. Vid den här tiden bodde han i en vacker och romantisk lantidyll, i Bjärka Säby, gamla slottet. Hans kärlek till natur och poesi vaknade vid denna tid.

Sixten Sparre as a young boy. By this time he lived in the beautiful and romantic countryside at Bjärka Säby old castle, and his love of nature and poetry was  awakened at this time.

.

.

skånska dragonregementet fana 2

Kungliga Skånska Dragonregementet. Fana.

The Royal Scanian Dragoon Regiment. Banner.

.

.

sixten_sparre_elvira_madigan_skanska_dragonregementet_lojtnant_lieutenant

Sixten Sparre, mannen Elvira Madigan älskade, Löjtnant vid Skånska Dragonregementet. Fotografi från 1887.

.

.

sixten sparre löjtnant militär dragonregementet ystad

Sixten Sparre. På bilder är han ofta i klädd i stram militäruniform.

.

.

elvira madigan sixten sparre skanska dragonregementet lojtnant lieutenant

Sixten Sparre vid Skånska Dragonregementet – Elvira Madigans tragiska kärlek. Som på flera bilder iförd uniform.

Sixten Sparre at the Scanian Dragoon Regiment – The tragic love of Elvira Madigan.

.

.

elvira madigan on hammock sixten sparre

Elvira Madigan poserar sittandes på en hängmatta.

Elvira in a hammock.

.

.

elvira madigan sixten sparre hedvig jensen 3

Elvira Madigan, Hedvig Jensen. På denna bild ser man hennes långa, vackra hår som oftast föll fritt ner på ryggen på bilder.

Elvira Madigan, Hedvig Jensen. In this picture, you see her long hair which often fell freely down her back in pictures.

.

.

elvira madigan circus princess

Elvira Madigan poserar för kameran. Hon föredrog att vara klädd i vitt eller ljust rosa och framträdde ljus och skimrande med sin pärlemorshy och blonda, spektakulära hår som föll långt ner på ryggen.

Elvira Madigan posing for the camera. She preferred to be dressed in white or light pink, making a luminous, shimmering appearance with her pearly white skin and blonde, spectacular hair flowing gently down her back.

.

.

elvira madigan i vitt1

Evira Madigan, Hedvig Jensen, in brilliant white such as she was most often seen when performing at a circus.

Elvira Madigan i lysande vitt så som hon oftast såg ut då hon uppträdde på cirkus.

.

.

elvira madigan- hedvig jensen

Elvira Madigan på ett fotografi. Käresta till Sixten Sparre.

.

.

elvira madigan sixten sparre hedvig jensen

Elvira Madigan, Hedvig Jensen, i vitt med sina eleganta, långa ben. Sådana fotografier och porträtt var väldigt populära.

.

.

sixten sparre early 1880s

Sixten Sparre på ett familjeporträtt. Här sitter han i främre raden med sin fru, Luitgard Sparre, född Luitgard Adlercreuts, på sin högra sida. Tidigt 1880-tal.

Sixten Sparre in a family portrait. Here he is sitting in the front row with his wife, Luitgard Sparre, born Luitgard Adlercreutz, on his right-hand side. Early 1880s.

.

.

sixten sparre lieutenant and nobleman löjtnant dragonofficer

Bengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik, Elvira Madigans stora kärlek. En bild från ca 1888.

Sixten Sparre af Rossvik, the great love of Elvira Madigan, Hedvig Jensen. An photo from ca 1888.

.

.

sixten sparre bröllop 2

.

.

elvira madigan in white 1886

Elvira Madigan

.

.

.

.

biografi biography biografin levnadshistoria livsöde levnadsöde öde fate liv död life death levnadshistoria kvinnoöde sång sången sånger historia historien  kärlekshistoria kärlekshistorien sann sanna sanning sanningen truth true story visor visa songs song sann sanningen historien biografier forum tightrope ropewalker bild bilder bilden bilderna pictures image images photo photos photograph photographs fakta information fact facts biografier lindansös lindansösen lindanserska norreksov skillingtrycken folkvisor folkvisa folkvisan meyerling rudolph mary marie hedevig historic historical historiska historisk historia kulturhistoria mindesten mindestenen norreskov norreskoven skov skoven valdemars slot slott fyn sydfyen sydfyn svenske svensk svenska swedish sweden denmark danish danske dansk danska recension av Klas Grönqvists bok En droppe föll skönlitteratur romaner recension av Kathinka Lindhes bok Sorgeliga Saker Hände: Elvira Madigan, Sixten och mej fiction novels bok boken böcker litteratur texter text texten lyrik lyriken lyrics cirkusprinsessa cirkusprinsessan Nørreskov Nørreskoven princess dancer austria österrike sångtext sångtexter sångtexten text texter texts lyrics liebe kärlekspar kärleksparet kärlek love Elvira Madigan

.

.

7 reaktioner på ”Elvira Madigan – Ett Tragiskt Kärleksdrama i en Svunnen Tid – A Tragic Love Story in Times Passed

  1. Tack för denna otroligt intressanta sida och för nya infallsvinklar. Elviras dikt i skogen var helt nytt för mig. Hon var nog betydligt mer aktiv än man trott. Det togs för givet att hon lev skjuten men nu tycker jag där finns flera frågetecken och saker som tyder på att så inte var fallet.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s